"Nå nå nå" med sidenlen tröströst
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Barn på dagis får såklart i sig fler bakterier än hemmabarn. De är sjuka ungefär dubbelt så ofta, men ska i allmänhet vara bättre skyddade mot bland annat astma och eksem.
För oss tog det en vecka. Sedan däckade Siri i dagisvärldens första sjuka. Feber, snor i kopiösa mängder, hosta, halvt sömnlösa nätter men ett evinnerligt glatt humör har veckan bjudit på.
Dagarna har vi fördrivit med musik. Den silvriga barnkammarboken bläddras det i konstant här hemma. Siri väljer sida, säger sitt uppfodrande "eeeh!" och sedan är det bara att agera levande jukebox. "Var bor du lilla råtta", "Krokodilen i bilen" och den där om blommig falukorv till lunch är klassiker vid det här laget.
För det mesta bläddrar hon dock så fort att det mest blir barnvisemedley där på fårskinnsfällen i köket.
Före förkylningen riktigt gör entre hinner vi till barnavårdscentralen för att kolla upp Siris vänstertass, som hon trampar snett på. Passar på att be läkaren skriva ut recept på hostmedicin. Teknikens under gör att den kan avhämtas på apoteket efter lunch. Det papperslösa samhället, ni vet.
Ringer Siripappan för att höra om han kan agera langare, men han har glömt sina kort hemma. Hämtar ut pengar och travar genom stan för att lämna sedlarna. Efter fyrasnåret kommer han hem, glad i hågen men med minnet kvar på jobbet. För inte har han någon hostmedicin i ryggsäcken inte.
Så jag tar hunden i midjekoppel och stavar ner till stan för att äntligen få tag i det flytande guldet som ska rädda natten.
Men något recept i datasystemet finns inte.
Jag blir nervös och rabblar dotterns personnummer minst fyra gånger. Apotekaren knapprar och knapprar på datorn. Och på en annan dator. Svettig på ryggen ringer jag hem och dubbelcheckar Siris födelsedatum. Kan jag inte ens mitt barns personnummer? Men jag har rätt och i systemet är det fel.
Vet att regler är regler, men det är ynka 2,5 milliliter jag är ute efter.
Inget kan dock göras, utan vi blir hänvisade till akutmottagningen. Men att åka dit för slemmig hosta finns inte på världskartan i det här stadiet. Lånar istället kvällsro på flaska av barnfamiljsvänner. Och konstaterar att det rent samhälleligt borde bli rätt dyra milliliter om de ska svepas på akuten.
Siri har aldrig varit någon leksakslekare av stora mått. Hennes pappas barndomsbilar finns parkerade i en låda och förrådet av finurlig plast och trä har fyllts på vid ettårsdag och jul, men mest är det små gem och tändstickor och annat pyssel som gäller. För några hemma-och-sjukdagar sedan fick jag dock ett infall och tog in den begagnade blekblå dockvagnen i 50-talsmodell från uthuset.
Genast blev lilldockan, som tidigare varit nerstoppad bland bilarna, ombäddad i vagnen. Sedan tog Siri bebisen och hunden (en ko som ligger på en kärra med hjul) på promenad. Hon matar, bäddar, bäddar om, vaggar vagnen fram och tillbaka om lillan är lite grinig och låter "nå nå nå nå nå" med sidenlen tröströst.
När jag sitter och skriver det här hör jag hur hon hostar inifrån sovrummet. "Nå nå nå nå" lilla stora fina Sirivän.