En del blöder hav, andra några droppar. En del i tre dagar, andra i över en vecka. En del märker varken av PMS eller mensvärk, medan andra påverkas så mycket att det stör vardagen.
Men mitt i allt det här verkar alla tro att de förstår så jäkla bra, för de har ju också mens, och då lider vi ju alla av samma sak. Att vi kvinnor i media framställs som att vi mitt i mensen vill springa runt och se lyckliga ut, och dessutom alltid lyckas vara sjukt snygga samtidigt förbättrar inte mitt humör.
För verkligheten är ju inte riktigt så. Inte för alla i alla fall, det är klart, för en del är det nästan så. Jag har vänner som inte känner av mensen som något annat än några dagars uppehåll i sexlivet och det extra jobb bindor innebär, men även de tycker såklart det är jobbigt.
Själv får jag finnar och PMS, jag blöder som en val, och i minst sju dagar. Men det värsta av allt är mensvärken, ibland är den så stark så jag varken kan prata eller stå utan bara ligga och försöka behålla kontrollen. Och jag har det inte alls värst.
Ibland, eller ganska ofta, blir jag bemött med ett litet leende. "Usch ja, men du får vara glad att din kropp fungerar som den ska".
Men hur i alla väldens dar kan någon påstå att min kropp fungerar normalt när den får mig att ligga dubbelvikt? Jag kan inte komma på en enda anledning till att evolutionen skulle ha utvecklat oss så. Dessutom är inte mens något löfte om barn, inte alls.
Men nej, mens är inte det värsta man kan dabbas av, jag blir bara så trött på omvärldens attityder mot mensvärk. För nog är man lite mesig om man stannar hemma för att man har mens. Det är bara det att jag blir sjukare av kraftig mensvärk än av medelhög feber, och det gör ondare än både brutet skenben och bruten överarm.
Egentligen vill jag nog bara att folk ska tycka lite synd om mig, eller i alla fall acceptera min mens som ett fel, inte som en naturlig del av att vara kvinna. Nej, för alla kvinnor är det inte så enkelt som att mensen bara är en irriterande del av att vara en fruktbar människa.