Mot slutet och början på samma gång

På jobbet: Min dotters husdjur Bose – a la Tamagotchi – bor i min padda. Därför ägnar jag delar av kafferast och lunch åt att se till att han är mätt och nöjd.

På jobbet: Min dotters husdjur Bose – a la Tamagotchi – bor i min padda. Därför ägnar jag delar av kafferast och lunch åt att se till att han är mätt och nöjd.

Foto: Mari Gustafsson

Piteå2013-05-18 06:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

I helgens reportage berättar fyra personer om sin träning. Om filosofi, kostupplägg och hur man passar in träningen i övriga livet.

För många handlar motion inte enbart om den fysiska kroppen, utan också om hur man mår, inuti, av att träna. Endorfinerna. Den mentala utrensningsprocessen.

Att träna kan vara att pausa från vardagen. Att vara fullkomligt närvarande i här och nu.

Att vara i sin kropp, med sina ord, hur ont det än må göra – det är något som författaren, journalisten och trummisen i bandet Sugarplum Fairy Kristian Gidlund är. Han är det med varenda nervände och cellerna drar ihop sig och blir totalt medvetna när man läser. Det går inte att värja sig från hans ord, hjärtinnerligt vackra och sköra.

I mars 2011 fick Kristian Gidlund sin första cellgiftsbehandling mot magcancer. Den drabbade honom på nytt i augusti 2012. Hans blogg ”I kroppen min” har fått enorm genomslagskraft. Nu har texterna från bloggen blivit bok.

Och texterna, de handlar om resan mot livets slut och alltings början. Missa inte det.

Läs mer om