Den senaste veckan har varit omtumlande. En familjemedlem som skrikit sig hes av smärta. Djursjukhus, prover, ovisshet, morfinplåster.
När vi åkte mot jourveterinären i Gammelstad bökade hunden runt i bilen utan att finna någon skön ställning. Hon flåsade, det droppade från nosen och hon hade frossbrytningar.
Jag tänkte att det var min sista resa med henne.
Där mellan Piteå och Gammelstad, i gråsörja och asfalthimmel tittade hon mig rakt in i själen.
Vår fyraåriga dotter fick följa med i kaoset och efter åtta på kvällen åt vi blöt och sladdrig sallad bland hundhår på golvet i väntrummet.
Vi fick lämna kvar vår Hemi, för smärtlindring och dropp.
Och hon ville faktiskt stanna, hon insåg att hon skulle ha det bättre där. Vår hundflicka, som gör allt för att komma ut från veterinären i vanliga fall, stannade helt frivilligt.
Det var tomt i bilen på vägen hem. Och ännu mer tomt har det varit hemma.
Nu är Hemi hemma igen, vi vet fortfarande inte vad som fattas henne, men livet blir än mer ett pussel eftersom vård av hund inte riktigt finns i samhällsstrukturen. Vad vore vi utan hjälp?
Precis som i reportaget här intill vill vi inte gärna tänka på de svåraste frågorna.
Läs Carina Remnemarks ord, och tänk om.
Ha en fin helg, och sköt om er!