Min vän, böckernas värld.
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det var lixom kärlek, familjeproblem, vänskap, ensamhet och allt sånt där som jag fortfarande läser om, bara det att det mesta utspelade sig bland hästar, mysiga vackra djur. Om jag inte hade gillat hästar vet jag inte om jag hade läst lika extremt mycket, för även om läsning i sig alltid betytt mycket, så fick hästböckerna mitt intresse att verkligen frodas. Jag tror att jag idag äger över 150 hästböcker.
Läsningen har alltid varit ett stöd för mig. Jag vet inte hur ni andra gjorde för att överleva era barndomar, men för mig var böckerna en galen trygghet. Det var som en kompis som alltid satt och väntade på sängbordet, när jag hade bråkat med alla andra och ingen i hela världen tyckte om mig. Där satt min bokkompis, dinglade med benen och väntade tills jag gråtit ut. Då tog hon mig med till en annan värld, där jag blev förstådd och där allt var lite bättre, mer spännande och sorgligt på ett mildare sätt. Dessutom lärde hon mig otroligt mycket.
För alla dessa böcker om fattiga flickor med hästdrömmar, de hjälpte mig inte bara igenom kompisbråk när jag var tio, de gav mig flera enormt viktiga saker. De gav mig mitt språk, min förmåga att uttrycka mig i tal och skrift, de gav mig näring åt min fantasi, förståelse för olika människor och en tidsfördrift, som ibland liknar ett beroende.
En regnig dag, då jag är sur och inte står ut med någon, en natt då ångesten kryper i kroppen och jag inte kan sova, då har jag i alla fall min bokvän. Fast nu har hon, precis som jag vuxit upp, blivit äldre och förändrats. Nu är det ungdomsromaner, poesi och nya pocket böcker. Men ibland blir jag fortfarande sugen på att plocka fram dem, de gamla hästböckerna.
Drömma mig bort till en annan tid.