Det hade varit otänkbart för ett år sedan. Jag sitter där, glor på skärmen. Paniken sprider sig. Jag förstår inte. Inte alls. Skäms inför andra, hur kan jag veta detta? Hur hamnade jag här?
Hur kan jag, som aldrig någonsin förstått eller gillat sådana saker, titta på det? Utan att rygga tillbaka, utan att skrämmas av det oerhörda?
Målet är nära och jag skriker till när jag inser att det blev vinst för Sverige.
Hockey kallas det för. Min nuvarande förbannelse. Som på ett bananskal gled jag in, fastnade och vill aldrig ge mig av. Jag avskydde sport. Onödigt och tråkigt, ansåg jag det vara. Nu sitter jag här, med hjärtat i halsgropen och hoppas på vinst. Trots att hockeysäsongen i Sverige är över, så håller jag nu koll på NHL finalen.
Vem som ska få Stanley Cup är för mig redan klart. Jag hoppas, tror och vill att Vancouver Canucks ska få den, just för att jag tycker det är grymt roligt att se Sedinarna sopa banan med Boston.
Jag skulle inte ha kunnit ett enda av alla de här mystiska sakerna för ett år sedan. Jag skulle inte ha vetat att det var 21 år sedan som Boston Bruins senast var i final i Stanley Cup.
Jag skulle inte ha vetat att Lavander och Fabricius bjöds ut av Luleå Hockey. Jag skulle inte ha vetat att det finns en som heter Calle Järnkrok och är draftad av Detroit Red Wings. Varför vet jag det här egentligen?
Det jag egentligen vill säga är väl att man ska ge nya upplevelser den chansen det förtjänar.
Inget förtjänar att göras halvdant. Om du ska försöka gör det all in. Med noll ånger och siktet inställt på vinst.