Det var visat sig att i mig bor en skåpälskare. En sådan som faller för skavda, klumpiga och tunga varianter. Så där tunga att de är svåra att forsla hem - och omöjliga för mig att hjälpa till att bära.
Det är som om jag tror att dessa skåp ska utgöra den magiska lösningen för alla förvaringsproblem. Det är lite underligt att det logiska tänkandet försvinner, eller att jag liksom lurar mig själv att jag tänker logiskt.
För skåpen har aldrig döljande dörrar eller lättglidande lådor, som gjorda för förvaring. Istället är de öppna, skeva och opraktiska. Men fina.
Ett av våra skåp har under många år, långt före vi flyttade in i vårt hus, stått i garaget. Full med skruvar, muttrar och cykelreparationspryttlar. Oljigt och lite trasig och kantstött, med en tidigare historia i gamla bryggeriet i staden.
Plåtskåpet är summan av en komplicerad bytesaffär och det senaste tillskottet - ett vitt skåp med en arkivdel köpte jag på second hand. Och som så ofta när jag gjort mitt "kap" frågar mannen som hjälper oss att lasta (felar aldrig): "Ja, men nog blir det här fint. Ska ni ha det i garaget?" varpå min man ler och säger att nej det ska nog stå i köket.
"Jaha", svarar mannen och ska rädda situationen, "det blir nog fint med lite ny färg!".
Nu står det i köket. Fint. Lite opraktiskt. Och omålat. Men med potential att rymma massor av viktigsaker.