Simhopp har aldrig varit min grej, men nog minns jag när en 17-årig Ulrika Knape tog guld i höga hopp i OS 1972. Fast än mer minns jag den gamle bodensaren Toivo Öhman. Hur han rörd till tårar och med sprucken röst kommenterade dramatiken.
Minnesbilden flammade upp när jag satt där i tv-soffan i måndags efter dramat på San Siro. Lika rörd, lika spräckt röst, när telefonen började ringa och sms-plingandet aldrig ville ta slut. Puls i 180 och litervis med adrenalin som skulle flämtas bort när jag lugnade mig med en cigg ute i den mörka novemberkvällen.
Vi är i VM! Det där med ”vi” ska givetvis bara tolkas som att vi fotbollsälskare har en extra krydda att se fram mot sommaren 2018.
Vi är i VM! Smaka på det. Snudd på otroligt med tanke på att Zlatan slutade och att merparten av spelarna inte direkt är av högsta internationella snitt. Men Janne Andersson har visat hur långt ett, trots allt, medelmåttigt lag kan komma med systematisk organisation och spelare som är beredda att underordna sig och jobba som ett lag.
Och självfallet också tack vare den tur som alltid måste till när marginalerna mellan vinst och förlust är så små.
Men visst vore det önskvärt med bättre anfallare och kanske någon ny spelare som blommar ut likt en Brolin gjorde i början av 90-talet.
Jag gillar sport, men älskar fotboll. Vinterns höjdpunkter är de återkommande Champions league-matcherna. Gräddan av fotbollsstjärnorna möts och matchkvaliteten är stundtals skyhög. Eftersom jag inte har något direkt favoritlag kan jag i lugn och ro njuta av spelet, finesserna och målen. Ingen stress och ingen ångest.
Men när landslaget i fotboll spelar är det en helt annan sak. Jag har inte mycket gemensamt med nationalister, men mitt engagemang är sällan större än när det vankas tävlingslandskamp.
Det är då stressen och ångesten kommer smygande och krigar med förväntningar och passion. Jag blir uppslukad och hänförd.
Hemmamatchen förra fredagen handlade mycket om triumfartad glädje över det fina svenska spelet och vinsten. Måndagens match var en helt annan sak. Liksom de flesta andra förstod jag att det skulle bli en annan matchbild. Det utvecklades till ett gastkramande lidande där känslorna pendlade mellan hopp och förtvivlan fram till slutsignalen. Efteråt, lättnad och befrielse. Och jag stod där ute i novembermörkret och kände hur glädjen sakta smög sig på.
Vi är i VM!