Det är inte bara jag som börjar kriga. Det är inte bara jag som startar alla bråken. Syskon, samtidigt som de är så grymt bra kan de ibland vara så grymt jobbiga.
Syskonkärlek som man brukar säga, som är så fin, är inte alltid det. Dock så har faktiskt intrigerna mellan mig och min lillebror minskat under de senaste åren.
Brorsan och jag är egentligen ganska olika. Vi har för det mesta alltid en annorlunda smak och tycke kring i princip ... allt! Eller nja, okej kanske inte allt, men mycket och det är väl på det många av våra fajter grundas.
Han tycker si och jag tycker så. Går det inte ihop så börjas det åter igen.
"MEN GE DIG DÅ!" är ett uttryck som ofta används av mig. Haha, ibland fattar jag inte hur föräldrar kan stå ut med bröder och systrars nödvändiga, eller enligt föräldrarna onödiga gräl.
Man tycker det är värt att starta en diskussion kring vem som ska sitta fram i bilen och nu stoppade han inte in tallriken i diskmaskinen, men det gjorde jag! Löjligt va?
När man blickar tillbaka så inser man att sådant tjafs är så löjligt och onödigt att det nästan inte finns.
För tillfället kan sådana grejer tyckas vara livsavgörande, men kom igen? En tallrik som inte är instoppad i diskmaskinen? Går jorden under? Svar: nej.
Det är nog tur som många säger att man blir äldre och klokare med åren och förstår att sådant inte är värt att lägga ner tid på. Låt den gnälliga brorsan eller arga systern få som de vill just då, för du är nog den i slutändan som står som vinnare när du struntar i att överhuvudtaget svara eller klaga.
Men ändå innan den här krönikan tar slut, så kan jag tycka det är vissa gånger svårt att inte sluta jämföra sig med den yngre. Det kan uppstå situationer då han fick göra det där som jag aldrig fick när jag var liten. Och det känns så surt, för man minns såväl att det verkligen var ett nederlag när mamma för 311:e gången hade sagt nej, men utan någon övertalning så får brorsan helt plötsligt göra det, cykla till centrum helt själv eller vad nu den där viktiga grejen handlade om haha.
Ganska komiskt, eller hur? Det är nog många syskon som känner igen sig när scenarion som dessa uppstår, men för min del är det bara att stå ut några månader till - 18 år!
Sweet, då lär nog bråken minska ännu mer då man får flytta hemifrån, men jag lär nog sakna dem ändå. Lite, du förblir ju ändå min knäppa och roliga lillebror.
(PS, det är din tur att gå ut med hundarna!)