Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
För några månader sedan skulle jag ha tänkt aldrig i helaste livet. Inte vi. Men bara ett tag senare satt jag i trappen och läste det beställda häftet "Hur man lär barn att sova på nätterna" av barndoktor Berndt Eckerberg.<br /><br />För tillfället är hon som en virvelvind, elvamånaderstjejen. Smalbenen är fulla av blåmärken. Hon kryper, obehindrad av trösklar och annat strunt. Klättrar i trappen. Drar sig upp mot soffan. Fort går det. Inga leksaker är intressanta någon längre stund. Istället ska det plockas ur. Besticklådor, smyckesskrin, köksskåp och väskor. Allt är hennes att undersöka. Allt är "my stuff".<br /><br />Det är fascinerade att se med vilken självklarhet hon hanterar världen, Siri Upptäckaren.<br /><br /><br /><br />Men med livligare dagar kom också livligare nätter. Sockerskorpan inplanterade vanan att vakna när jag kom hem från jobbet vid midnatt. Då var det dags för mig att bli mänsklig snuttefilt. Visserligen ganska mysigt när man varit ifrån varandra en arbetsdag. Men. Sedan skulle det plötsligt umgås och trots mörkt sovrum och tysta föräldrar kröps, snurrades och pratades det från lillstumpan där i mitten.<br /><br />Och då kom plötsligt Eckerberghäftet väl till pass, inte för att själva läggningen tjorvat, utan för att mammahjärnan gymnastiserade: somna själv blir så småningom också somna om själv om det inte finns någon matanledning att vakna.<br /><br /><br /><br />Det var alltså läge att ställa krav om självsovning. Inte somna ensam, utan själv med föräldrar och hundsyster tryggt i närheten. Märkligt det där, att det som tidigare känts ogenomförbart, samvetslöst och absolut jättetokigt med ens blev tänkbart och till och med görbart.<br /><br />Sovrutinerna sitter redan. Bad, gröt, borsta tanden, bok, säng. Enligt metoden säger man sedan godnatt och går ut ur rummet. Gråter barnet tittar man till det var femte minut och pratar lugnande.<br /><br /><br /><br />Berndt Eckerberg menar att om det sista barnet uppfattar vid insomningen är beröring eller lukt av mamma eller pappa, ljud av en speldosa eller vaggning så vaknar barnet lätt vid nästa ytliga sömnperiod. För då har nämligen något förändrats. Men om barnet lärt sig somna själv är sinnesförnimmelserna desamma hela natten och det kan lugnt sova vidare.<br /><br /><br /><br />Kritikerna menar att barn som utsatts för 5-minutersmetoden tidigt lär sig att de egna känslorna inte ska respekteras. Att det i vårt samhälle finns mängder av barn som lider av stress, ungdomar som skadar sig själva och vuxna som har svårt för att känna tillit. Och att dessa problem är ovanliga i samhällen där man samsover, bär sina barn och ammar fritt.<br /><br />Visst har jag burit och visst har jag ammat fritt. Och jag samsover gärna, men samsovning blev också samvakning och att samsomna om igen började ta alldeles för lång tid, vilket varken gynnar barn eller föräldrar.<br /><br /><br /><br />Det har gått en vecka nu. Från nedläggning i spjälsäng till sovande dotter har det tagit mellan en och fyrtio minuter. Lillsprätten vaknar fortfarande på nätterna, men inte lika ofta. Och faktiskt. Jag har inte alls dåligt samvete eller känner mig tveksam. För oss är det rätt. Just nu.<br /><br />För Siri ska lära sig somna själv. Själv, men aldrig någonsin ensam.
