"Den svenska sommaren är underbar, det är den bästa dagen på hela året." Läser meningen på före detta höjdhopparen Stefan Holms twitter. Ler åt det cyniska, men tänker att ändå. Nu är sommaren här.
Jag har jobbat i två veckor, efter tre lediga, kylslagna.
I alla fall - om aftonen är jag ledig och det är varmt. En kväll mitt i veckan sitter jag och mina vänner ute på vår veranda. Bubbel i glasen och ost, kex och en magisk fikonmarmelad på träbordet. Med filtar kring benen närmar sig klockan midnatt innan vi tänder stearinljus inomhus istället. Men solen värmer oss genom kvällen. Den strålar in i mitt bröst och mjukar upp det stela, frusna. Sådana kvällar är precis vad kroppen behöver för att orka med en alabastervit vinter.
Och festivalen är i staden. När jag cyklar hem till lunch promenerar jag först längs gågatan. Glad för att min stad blommar. Glad för liv och rörelse och energi.
I dag ska jag lämna mina ryggproblem hemma. Jag ska springa en delsträcka i ett minitriathlon och sedan tänker jag dansa till morgonsolen bäddar in en festivalad stad, med matflott och använda öronproppar på vägarna, i ett vitt ljus.
Texten här bredvid ser jag som en gåva. En gåva från Maria, till mig, vidare till er.
Fint så.
Ta hand om varandra i helgen.