Jag hämtar min skolflicka, som är ute på rast och rullar nedför en frusen kulle. Ursprungsplanen är dansuppvisning och folktandvården. Men tandläkaren blev sjuk, så det är bara dans kvar på programmet. Något som glädjer ett sexåringshjärta.
Vi åker till Acusticum och upplever "Fusion". Det är högskolans danslärarstudenter och jazzmusiker som tillsammans satt upp föreställningen där musik har blivit dans och dans har blivit musik, i ett annorlunda samarbete. Vi låter tankarna vila i rörelse och stillhet, i humor och skönhet. I toner och mellanrum.
Så går vi vidare, hand i hand. Tar en fika på Kårhuset. Och i pösig skinnsoffa och skavt furubord känns det som om vi pausar verkligheten en stund. Höstlöven rullar utanför och studenttillhållet är eftermiddagstomt. Lite känns det som om vi upplever en del av staden som ofta går oss förbi. Trots att jag gått skola här i tre år, känns det som om vi är på resa i vår egen stad. Det är en skön känsla. Så med kultur och bullar i magen åker vi hem. Med dans i blodådrorna, och en längtan efter mer.
Och tandläkartid kommer såklart, men inte förrän längre fram. När hösten blivit vinter.
Kanske firar vi med kultur, även då.