Med enkel biljett till stenåldern
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag var där! Nej, inte "jag", shopping och trängsel ger mig gåshud och, som jag skrev, ofrivilliga skälvningar.
I ett sekulariserat samhälle finns det många substitut som räddar hungrande själar. Köp, köp, köp och känn febern lätta. Känn tomhet och ångest bäddas in av en känsla av kontroll i en värld på skenande kurs mot undergången.
Anticimex! Myror och andra kryp är nada i jämförelse med människans framfart. I den heliga tillväxtens namn ska vi göra slut på den här jorden och skicka våra barnbarn på en enkel resa tillbaka till stenåldern. Men varför bekymra sig om det - nu.
Julhandeln ska slå rekord, det gör den väl alltid, och på andra sidan helgerna sitter vi där och begrundar vår flyktiga lycka. Bara gudarna Merkurius, Hermes och Quetzalcoatl dansar utmattade av lycka. Och måhända köpmännen. Se det inte som en anklagelse, se det mer som ett systemfel. Ett gigantiskt pyramidspel som bara kan sluta på ett sätt. Den heliga tillväxtens dagar har börjat räknas ner och när vi når noll kommer någon skrämt att ropa; "Houston! We got a problem". Vilka gudar som dansar då är en helt annan fråga.
Hej, det låter nästan som att jag är redo för apocalypsen och dessutom njuter av den vetskapen, men nej, nej. Jag vet redan min plats som svinaherde alternativt piskad upprorsman. Vi satt och tjatade om det där i helgen. Vad som skulle hända oss när den här världen har tömt ut sina resurser.
Och vem vill bli piskad av Patte, Country-Bob eller den där satans frimicklaren från Västerbottens inland. Den sistnämnde lär vara värst. Men nu blev det här rätt snurrigt internt så jag byter spår.
Mina damer och herrar, Country-Bob fyller år och inte vilket år som helst, utan 50 år. Nu är inte Bob någon vanlig 50-åring. He is still rockin’. He is still the man. Han är en cool snubbe med alla getterna på rätt sida av staketet. Kort sagt, om fler var som Bobban skulle världen förmodligen se lite bättre ut. Det ska vi fira.
Men en skugga i vardagen är att den gamla damen har gått bort. Hon blev långt över 100 år och först de sista veckorna i livet blev hon krasslig.
Nusse, hon var döpt efter en saga om en kudde, var en pratglad tjej som älskade kel och nykokt fisk. Att hon blev lite grinig på äldre dar får man ha överseende med och när den lilla skäggiga dvärgen kom in i vår familj fick han snabbt klart för sig vem som var bossen.
De sista dagarna gick det fort och den där sprutan hos veterinären i måndags kom som en befrielse. Hon somnade utan en ryckning eller skakning och för en stund lät vi känslorna övermanna oss.
Hon fick ett långt liv, ett fritt liv och nu kan hon vandra i de sälla kattmarkerna. Jag hoppas att jag också kan få en sådan där spruta när allting ändå är försent.