Med en brandyxa i ryggen
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
någon som försöker vara rolig. På kvinnors bekostnad.
Bland annat har vanligt förekommande adjektiv (exempelvis äventyrlig, vältränad och mullig) i kontaktannonser översatts till dess verkliga betydelse på ett vansinnigt utstuderat och elakt sätt. Det är lite för roligt för att det ska lämpa sig i tryck, men ett avsteg dristar jag mig till att göra. Det handlar om en nyligen genomförd vetenskaplig undersökning.
Där bevisas "att kvinnor tycker om olika manliga utseenden beroende på var hon befinner sig på menstruationscykeln. När kvinnor har ägglossning tycker hon om män med kraftiga maskulina drag. Men, när kvinnor har PMS så föredrar hon män som är indränkta i bensin och antända, med saxar instuckna i ögonen och en brandyxa i ryggen".
Och så säger dom att män är våldsamma.
Kylan har varit hård lite för länge nu, men det är egentligen bara ett klädesproblem. Det är nu ingenting som dagens tonåringar har insett och som den gammeldags (enligt dottern) man jag är kan jag inte låta bli att ha synpunkter på hur mina barn klär sig.
Jag tjatar om mössa, vantar, långkalsonger och vikten av att ha varmt runt halsen, men mest av allt får jag blodstörtning av skovalet.
"Du kan väl inte gå ut i gymnastikskor", säger jag anklagande till dottern som svarar med att himla med ögonen.
Mina förmaningar och försök att bestämma krockar ihåligt mot ytterdörren när den stängs - utifrån.
"På min tid ...", försöker jag, men kommer av mig när minnet av mitt eget dårskap gör sig påmint.
Hur tufft, eh, var det inte att gå barhuvad mitt i smällkalla vintern. Öronen har inte hämtat sig än. Snacka om att när huvudet är dumt får kroppen lida, men det behöver jag ju inte berätta för barnen. Man ska nog inte berätta allt för sina barn. Särskilt inte om man är uppväxt på 70-
talet. Så, gå ni och frys i eländiga gympamackor, raringar, det är ju skittufft.
Barn vill lära sig av sina egna misstag tänker jag och nickar åt min egen klokhet. Något som blir alldeles uppenbart när tolvåringen kommer hem från skolan med uppsvullna läppar. Mot bättre vetande hade pojkfan funderat på det där med att slicka på en lyktstolpe och till sist kunde han inte motstå frestelsen. Där stod han och kunde inte annat göra, men en kompis räddade situationen med en mugg varmt vatten.
Learn by doing.
Andra väntar några år med att praktisera. En kvinna i 28-årsåldern som jag känner väntade tills helt nyligen. Eller, rättare sagt, en rad olyckliga omständigheter ledde fram till en minst sagt prekär situation.
Kvinnan, som vill vara anonym, fastnade med fingrarna på en plåt hemma på gården i svinkylan. Hon beslöt sig för att andas loss fingrarna, men på något sätt kom läpparna för nära och plötsligt satt hon fjättrade med så väl fingrar som mun mot plåten.
Utan chans att skrika på hjälp och med paniken smygande lyckades hon till sist lätt skinnflådd komma loss. Learn by doing. Eller möjligen learn by suffering.