I allmänhet har jag inte speciellt dåligt självförtroende. Allt behöver ju inte vara perfekt och det mesta klarar jag ju. Skulle jag misslyckas, ja då överlever jag kanske ändå. Men jag har några punkter som får mig att darra av skräck, några saker jag inte klarar av att göra utan ångest. Gemensamt för de sakerna är att någon vuxen i min barndom någon gång sagt att jag gjort det fel, att jag är dålig eller att jag inte duger.
Jag kan till exempel inte ens klippa en enkel fyrkant utan att få ångest och bli gråtfärdig. Ska jag klippa något för mig själv går det väl bra, men om någon annan tittar på, då funkar jag knappt. Helt stört, jag vet, men jag rår inte för det.
Jag tror jag var tio eller elva år ungefär, och jag var på en pysselkurs med några kompisar, jag kommer inte ihåg vad jag skulle klippa, men jag minns den förebrående rösten som påpekade hur snett jag klippte, jag minns skammen och jag minns hur fruktansvärt dålig jag kände mig. Det var åtta år sedan, men orden sitter kvar inne i mig. Det hjälper inte att jag har blivit äldre och förstår att läraren gjorde fel. När jag får en sax i handen är jag fortfarande liten och osäker och fruktansvärt dålig på att klippa.
En annan grej jag inte klarar av är att prata engelska. Det går hyfsat bra utomlands, men inne i klassrummet eller med andra svenskar så är det en plåga. Jag kallsvettas, blir gråtfärdig och känner mest för att springa och gömma mig. Även här grundar det i en korkad vuxens uttalande. “Du har ju inget språksinne". Sju år och massor av fina språkbetyg senare så tror jag fortfarande, djupt inne i hjärtat, att jag egentligen är ovanligt värdelös när det gäller engelska.
Det gör mig så arg, att jag liksom inte lyckas ta mig loss från de där korkade uttalandena. Jag vet ju att det inte stämmer, jag vet ju att jag inte är en ovanligt misslyckad engelskaelev. Men trots att jag vet det så hjälper det inte när jag står där framför klassen, och av nervositet snubblar på orden som jag vet att jag egentligen kan.