Äntligen! Men jag konstaterar samtidigt att ungdomens entusiasm över att få vårrusta båten numera är borta. I dag är det bara ett måste. Samma gäller intresset för båttidningar. De dimper ned i brevlådan ibland, men är snabbt genombläddrade. Likartade reportage år efter år. ”Tips inför sjösättningen”, ”Segla med barn”, ”Tips inför hösten” plus en miljon nya tillbehör, varav de flesta inte behövs men av priset att döma torde tillverkas i guld.
Nä, less is more! I med båten, ut på vattnet, svårare behöver det inte vara. Om det nu inte vore för det här med jobbet. Jag har en ganska bra förmåga att koppla bort när jag kommer hem och ligger sällan och grubblar på jobbrelaterade problem när jag är ledig. Men sista åren har det här förändrats och det tar allt längre tid att varva ned... Stopp! Vänta nu, det här skulle ju vara en seglarkrönika, och jag ältar skola. Hmmm... Två år till guldklockan. Nja, det vette faan.
Men om vi nu bortser från ovanstående lapsus så är ju faktiskt den sköna sommaren här. Just nu vräker regnet ned och ännu en hård nordost river upp sjö i sundet. Kommunens trasiga flytbrygga vid Hällskär är bortbogserad efter förra stormen och kommer förhoppningsvis aldrig tillbaka. Man ska inte kämpa mot naturen och den passar bättre vid stadsnära och skyddade Grytan, eller kanske i sydviken på Mörön?
Annars är det mesta klart för avfärd. Seglen som varit på översyn i 08-land är efter lite detektivarbete återfunna. Leverans var lovad sedan länge men dröjde och dröjde. När jag mailade och ringde uteblev svar, segelmakaren verkade försvunnen från jordens yta. Då jag har ett hyfsat kontaktnät, ringde jag runt i Sverige och hörde mig för om han gått i konkurs eller blivit allvarligt sjuk. Till slut fick jag ett SMS. ”Håller på att jobba ihjäl mig, men dina segel är klara. Vi ses i Nangijala…”
Jo, alla jobb kräver sin planering – även segelmakarens – men det måste finnas rim och reson i arbetsuppgifterna. Nåväl, på söndag väntar äntligen öppet hav och fri horisont.
Ohoj.