Det är sommarlov, och det är måndag. Jag har ställt väckarklockan kvällen innan för att hinna ta vara på den kommande dagen, men självklart kommer jag inte ens ihåg att jag stängt av den där förbannade apparaten när jag vaknar sisådär klockan två på eftermiddagen, fem timmar senare än planerat. "Jaha", tänker jag, "så var hela den dagen bortkastad".
Jag är verkligen en livsnjutare. Jag vill hinna ta vara på varje dag så mycket som det bara går. Det sorgligaste jag vet är att ta på sig pyjamasen en kväll och inse att det enda man har gjort tidigare den dagen är att se på teve och käka godis. Jag vill fylla mitt huvud med minnen. Minnen där jag och mina kompisar åker ut med mopederna på äventyr, har picknick i en park, ser på soluppgången från ett berg eller är på konsert för att se vårt favoritband spela.
Men jag tänker alldeles för mycket på framtiden, eller hur? Jag tänker bara på hur jag vill kunna sitta där, med ett vitt moln av hår runt huvudet och rynkiga händer som kniper fast vid rullatorn på ålderdomshemmet, och tänka tillbaka på fina minnen. Jag utesluter tanken på att sova till klockan två på eftermiddagen faktiskt kan vara jävligt skönt, och att treans maraton av "Americas Next Top Model" ibland kan kännas som det bästa i hela världen.
Kanske ska man inte hela tiden gå och försöka skapa minnen, kanske ska man bara låta livet spelas upp och hoppas på något bra? Det är trots allt inte viljan att skapa minnen som gör det magiskt, utan det är spontaniteten.
I James Camerons film Titanic säger Jack till Rose: "Make each day count", och de fyra orden har på något sätt blivit min tro. Det är inte förrän nu som jag börjar inse att det kanske kan vara nyttigt att slänga sig i soffan ibland utan att tänka så mycket på det, istället för att upprepa massa klyschiga mantran i huvudet om "Carpe Diem" och allt vad det heter.
Hoppas vi ses på PDOL!