Dialekt, jag har aldrig haft någon dialekt. Tror jag! I själva verket är det nog tvärt om.
Okej, jag pratar inte pitmål och när jag försöker svänga mig med lite hejna och dejna så himlar hustrun med ögonen.
"Gör inte så där, du skämmer ut dig" säger hon besvärat.
Inte heller var jag fena på de breda r-ljud som kännetecknar en äkta malmfältare, trots att jag växte upp där. Nej, jag pratar rikssvenska, så ser i vart fall min självbild ut.
Den där självbilden spricker som en såpbubbla när jag besöker landets södra delar. Det slår aldrig fel.
"Åh, är du norrlänning" får jag till svar när jag öppnar munnen.
Nu är ju Norrland sanslöst stort, men det där begriper inte särskilt många sörlänningar så det är bara att nicka. Visst, jag är norrlänning. Jag pratar norrländska och du pratar sörländska.
När jag var ung och förväntansfullt steg av tåget vid Stockholms central kände jag mig mer som en kosmopolit än en grabb från en håla i den norrbottniska periferin. Världsvan, nej, nej, men det är lätt att fyllas av självförtroende när hela världen ligger öppen och framtiden är fylld av löften.
Ganska snabbt förstod jag att lite norrländsk dialekt är en fördel i storstan. När jag sökte mitt första jobb i Stockholm så synade personalchefen mitt långa hår med viss skepsis, men när jag öppnade munnen försvann alla tveksamheter.
"Åh, är du norrlänning" sa hon förtjust och tillade "Ja, det vet man ju att ni är pålitliga och ärliga".
Det där är 35 år sedan och man kan tro att tiderna förändrats, men jag hör av yngre bekanta att den norrländska dialekten inte är någon nackdel nu heller. Vi kan kalla det fördom, men en positiv sådan för en ung människa som behöver en födkrok när hen är i färd med att vidga vyerna och söka äventyret bakom hörnet.
En söndagmorgon för några veckor sedan sjönk jag ner i flygplansfåtöljen med destination Stockholm. I sätet framför mig sitter en liten snubbe med krulligt hår och solbrillor. Han har sällskap av två kvinnor.
Magnus Uggla, men han är inte av den digniteten att jag blir starstrucked så jag sjunker in i min tidning. Det är då det börjar.
Uggla har spelat i Luleå kvällen innan och uppenbarligen är han måttligt road av något allt för närgånget fan som haft synpunkter på hans låtar.
På släpig stockholmska härmar han en norrbottning och nu pratar vi underhållning på hög nivå. Inte så att han är särskilt bra på att härma, men i alla fall.
"Uggla, jag tycker att dina nya låtar är schitdåliga" säger han med just det där sch-ljudet i skit.
Hans kvinnliga sällskap hummar lite lagom intresserat, men Uggla har snöat fast på det där med schit och snart är allt schitdåligt, schitskönt och schitbra. Han berättar anekdoter, snackar artister från Piteå och är förmodligen totalt ovetande om att jag uppbådar all rimlig själsstyrka för att inte brista ut i skratt. Uggla är helt enkelt schitrolig och skulle han dra sin timmesmonolog på bästa sändningstid så tror jag att du skulle garva läppen av dig också.
Tack, Magnus Uggla, men på en punkt hade det där jobbiga fanset rätt, dina nya låtar är schitdåliga.
torbjorn.carlsson@pitea-tidningen.se