Lovisa väljer själv sina nybörjarord
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag och Ulla har försökt drilla henne att säga pappa respektive mamma som första ord, utan någon större framgång.
Hon säger ofta "ääij", vilket man välvilligt skulle kunna tolka som hej eftersom hon brukar vifta med armarna samtidigt men det är alldeles för tveksamt om det är det hon menar så det får inte godkänt som första ord. I stället blev det första ordet "attjo"!
När hon nös, sa jag "attjo prosit" och vips hade Lovisa hittat ett bra nybörjarord som hon nu upprepar så ofta hon kan eller när hon vill ha lite uppmärksamhet.
Det har kommit dåligt med snö så här långt denna vinter, fram till i helgen. Just när man hade börjat hoppas på en snöfattig vinter ... Tack och lov startade snöslungan med ett ryck när jag drog ut den för första gången i vinter.
Egentligen gillar jag snön och vintern. En dag som i går när man kommer ut och trädens grenar är vita av snö, luften är hög och det är så där lagom krispigt kallt är Piteå vackraste platsen på jorden.
På nyårsaftonen avgav jag i denna spalt löftet att sluta röka under januari 2008. Två veckor har gått och jag är nu nere i ett par tre cigaretter om dagen. Jag har en märklig huvudvärk men koncentrationssvårigheterna börjar avta. Det känns som om det ska gå vägen och att jag ska kunna hålla mitt nyårslöfte.
Ett annat löfte var att det inte skulle bli en dansk gran igen. Sedan jag i veckan som gick kunde bära ut granen utan att den hunnit barra något alls är jag beredd att ompröva det löftet. Granar som inte barrar är bra men jag köper den inte osedd som i år. Jag vill vara säker på att det inte döljer sig en gles stackare i nätstrumpan som det gjorde i år.
Lovisa fick en gåstol av mormor och morfar i julklapp, en sådan där med ratt, tuta och knappar som spelar upp barnvisor. Den har hon nu fått ordentlig fart på. Hennes ben går som trumpinnar när hon i bästa flintastil kör från köket in i vardagsrummet och vidare ut i hallen och så in i köket igen. Varv efter varv efter varv.
Mobiliteten innebär att vi har fått plocka undan sådant som hon kan tänkas vilja dra ner på golvet under sin framfart.
För henne innebär den nyfunna rörelseförmågan att hon på egen hand kan upptäcka världen på ett helt annat sätt än genom ålning medelst hasning som är alternativet.
Vilken lycka! Alla nya saker hon nu kan få tag på! Skosnören är så spännande, liksom att dra ner diskhanddukar på golvet.
Jag överväger själv att skaffa skor med stålhätta, tårna är blå av alla påkörningar av en liten fartgalning i gåstol.
Detta bekymrar inte Lovisa. "Attjo" ropar hon fri och lycklig och kör ytterligare ett ärevarv i sin gåstol.
God Morgon!
Matti Lilja, tidningschef
och ansvarig utgivare