Lovisa blev en marsflicka
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Klockan sju var Ulla på sjukhuset, jag med bilen en kvart senare. Klockan 8.21 föddes Lovisa med kejsarsnitt, i 32:a veckan, åtta veckor för tidigt.
Jag följde med den skrikande lilla Lovisa ut ur salen och fick se henne vägas och tas omhand. Sedan fick jag gå in till Ulla. Hon var vaken under operationen så här långt.
Snart ombads jag lämna rummet igen. Moderkakan hade vuxit fast i livmoderväggen betydligt hårdare än normalt. Det sker en gång på 2 500 graviditeter, rent statistiskt sett en gång om året i Norrbotten.
Ulla skulle sövas och det var bråttom. Hon förlorade mycket stora mängder blod.
Rejält omskakad gick jag genom sjukhusets långa korridorer till barnintensiven, avdelning 56, för att vara med Lovisa. Jag kände paniken komma, skulle jag förlora både Lovisa och hennes mamma. Jag slog ifrån mig tanken.
Inne på 56:an fick jag följa hur Lovisa togs om hand, samtidigt som jag hela tiden fick veta vad som hände. Jag kände mig tryggare.
Efter en stund kom förlossningsläkaren Bertil. Han berättade att Ulla hade förlorat 3,5 liter blod men att man nu trodde att man hade lyckats stoppa blödningen.
Klockan tolv fick jag komma in till Ulla som hade vaknat ur narkosen. När hennes status hade stabiliserat sig fördes hon över till BB.
Både hon och jag var skakade och snopna, ena dagen gick vi och väntade och tyckte väntan kändes lång men så i en handvändning var vi föräldrar. Det hade blivit onödigt spännande men snart skulle vi få träffa Lovisa. Ulla hade ännu inte fått se henne på grund av händelseförloppet.
När vi kom in till Lovisa hade hon kablar överallt. I näsan hade hon slangar som blåste in luft för att hjälpa till med andningen. Det såg ut som det gör bakom stereobänken. En kabelhärva.
Som nybliven förälder vill man ta upp sitt barn men det var inte att tänka på. Det kändes svårt för mig och Ulla.
Hon var så ynkligt liten, vägde 1,9 kg och var 43 cm lång, och låg på en värmebädd.
Ibland glömde hon att andas och apparaturen larmade. Plötsligt slog hjärtat allt långsammare och det tjöt och blinkade igen. Det tog sin tid men allteftersom veckan gick blev hon allt starkare. Vi fick äntligen hålla henne i famnen, med alla kablar och slangar kvar. Hon kämpade på tappert. Så under natten mellan lördagen och söndagen gjorde vår lilla kämpe fantastiska framsteg. Hon började bajsa själv, maten fick stanna i magen och hon klarade sig med egen andning. Hon hade nästan blivit som en alldeles vanlig bebis, fast liten.
Det har varit en uppslitande vecka men med personalens fantastiska kunnande och bemötande samt alla blodgivare har vi klarat det tillsammans, jag, Ulla och - om uttrycket tillåts, inte minst Lovisa.
God Morgon!