Jag tror att det är viktigt att stanna upp ibland och fundera på vart man är på väg.
Det är förstås inte alltid det känns som en dans på rosor att komma hem sent efter träning, skippa kompisarna för att man måste sova tidigt innan tävling, eller lägga pengar på trasig eller ny utrustning istället för på andra nöjen.
Bakom alla satsningar ligger en rad uppoffringar, både stora och små. Frågan är om det verkligen är värt det? Hur långt vill jag nå?
Jag ställde mig själv frågan häromdagen. Jag var trött och less efter en hård träning som jag vet var nödvändig för att kroppen ska orka hänga med i rallybilen. I stunder som den, när man egentligen bara vill sova, drömmer jag mig bort till ögonblicket då bilen står på startlinjen och klockan räknar ner sekunderna till start.
Känslan av att flyga fram genom skogarna gör att jag glömmer alla timmar och slantar jag lagt ner för att komma just dit.
"Det är viktigt att göra framrutan större än backspegeln", det är det som är det fina med rally. Att det inte finns någon återvändo när man väl passerat en kurva, det tjänar ingenting till att tänka att man skulle gasat lite till eller växlat lite tidigare, för den riktiga utmaningen ligger i att fokusera framåt.
Mitt i allt gäller det att komma ihåg de människor som gör det möjligt för mig att överhuvudtaget hålla på, nämligen den viktigaste sponsorn - mina föräldrar.
De som skjutsar, betalar, lagar mat och stiger upp tidigt på deras lediga dag för att just jag ska få hålla på med det jag tycker är kul. Det är ett privilegium att ha föräldrar som jämt och ständigt ställer upp, och den av alla sponsorer man bör vårda mest av alla.
Så slutligen är svaret förstås självklart, visst är det värt all möda även om det inte känns så när man står på löpbandet och svettas.