Livet, Dylan och alla dessa ansikten
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Nå ja, jag är i högsta grad utvilad efter några dagars vårsemester i Stockholm. Dylan i Globen, kalla öl på soldränkta uteserveringar och frihet från vardagens plikter vederkvicker nog de flesta.
Små påskgummor som tigger godis är ett gulligt inslag under påsken. Märkligt nog eller också är det bara en kollektiv traumabearbetning från den tid då vi dräpte kvinnor som på falska grunder utpekades som häxor.
Tänker på påskgummor när jag ser en av de brittiska fångarna (för övrigt släppta i torsdags) framträda med sjalett över håret i iransk tv. Det blev ett jävla liv i västpressen. Se hur barbarerna behandlar sina fångar! Nuke them!
Den satiriske samtidskritikern Terry Jones (tidigare i Monthy Pyton) skojar friskt i The Guardian och jämför med USA:s makabra behandling av fångar.
"Sjal! Herregud, vad är det för fel med en påse över huvudet?".
Och vidare:
"Fångarna får prata i tv - vi tejpar igen munnen på våra fångar".
Jones gör andra obehagliga jämförelser med hur fångar (märk väl, de allra flesta är totalt oskyldiga) behandlas på Guantánamo. Isolering, förödmjukelse och allehanda tortyr står på dagordningen. Det är en skam och ett brott mot allt vad mänskliga rättigheter heter. Och vår pinsamma tystnad gör oss medskyldiga.
"Even Jesus would never forgive what you do" som det heter i Bob Dylans 60-talslåt "Masters of war".
Min äldste son var med på Dylankonserten. Han har nyss fyllt 18 år och är därmed formellt myndig och i någon mening vuxen sitt ansvar. Hans glädje över konserten var oförvanskad och stor.
18 år! Det är så - ungt. Så mycket kvar att se, göra och uppleva. Ett helt liv. Drömmar och förhoppningar, framgångar och bakslag, sorg och lycka, skratt och gråt, kärlek och hat.
Vad är ett liv?
Det som pågår precis nu, men hur svårt är det inte att fånga det i flykten och hur omöjligt är det inte att vända tillbaka. Livet är väl summan av ens erfarenheter och handlingar. Och till en del allt det man borde ha gjort, men inte gjorde.
Om jag blundar ser jag alla dessa ansikten. Ett myller av människor som jag känt, alla sorters, de bästa och de sämsta. En del snälla, goda och trygga, andra skumma, falska och elaka. En del modiga, rakryggade och vänfasta, andra fega, rädda och inställsamma. Alla är de en del av mig.
Hon som jag älskade med ungdomlig glöd, men som krossade mitt hjärta. Och hon som alltid fanns där, beredd att öppna sin famn. Han som var min bäste broder, men som svek. Och han som blev en annan.
Alla dessa ansikten. De har alla en plats i mitt hjärta. För en stund blir jag sorgsen över att vara en medelålders man som inte längre har ett bäst före-datum
stämplat i pannan.
Visst, det finns förhoppningsvis gott om tid att leva livet. Summeringen kan vänta. Men ingenting kommer igen. "Forever young" förblir en vacker sång av Bob Dylan.