Det är på dagen 35 år sedan Led Zeppelin släppte sitt första självbetitlade album. Trodde jag! Men det var i USA, i Storbritannien utgavs skivan faktiskt den 12 januari.
Att jag skriver det här beror på en diskussion om den fantastiska musik som släpptes i slutet av 60-talet, men att just 1969 var bäst håller jag nog inte med om efter en genomgång av musiksläppen det året. Men däremot lyfter jag gärna fram det stilbildande Led Zeppelin. Av många ansett som världens bästa rockband. Någonsin!
Men 1969 fyllde jag elva år och min musiksmak var därefter. När jag så här i efterhand försöker summera så inser jag att det i princip bara är Beatles käcka trallåt "Yellow submarine" som jag hade hört då. Och kanske någon låt av Creedence.
Som en parentes kan nämnas att just Creedence gav ut inte mindre än tre album 1969. "Bajou country", "Green river" och "Willy and the Poor Boys". Snacka om produktivitet.
Visst, Tom Fogertys musik är lättillgänglig, men vilka låtar. Kanske ligger det något i det där som överförfriskade kroggäster brukar skrika till det lokala coverbandet.
"Spela nå' bra, spela Creedence".
Det var först ett par år in på 70-talet som jag hörde Zeppelin, men då rankade jag bandet efter Black Sabbath, Deep Purple och Rolling Stones. Idag är jag inte lika säker på det.
När Led Zeppelin bildades 1968 var det ett gäng skickliga musiker som strålade samman. Jimmy Page var etablerad studiemusiker och hade redan gjort sig ett namn i Yardbirds. John Paul Jones var också erfaren studiemusiker och Robert Plant och John Bonham var inte heller några duvungar. Något av ett superband, alltså.
Led Zeppelin hade många inspirationskällor, men den dramatiska blandningen av blues, hårdrock och psykedelisk musik (senare även andra påtagliga influenser som folk) blev på något sätt stilbildande, kanske rent av banbrytande.
Debutplattan spelades in för egna pengar på kort tid och först därefter vände sig bandet till ett skivbolag. Enligt Jimmy Page är skivan i princip inspelad live, även om det gjordes pålägg.
Innan året var slut släppte dessutom Zeppelin den fantastiska uppföljaren "II".
Vilken som är bäst torde vara en smakfråga.
Men hur var det med 1969?
Den enda svenska skiva som kvalar in är Pughs närmast sensationella debut "Ja, dä ä dä". Jag menar, bara att sjunga på svenska.
Annars måste Stones "Let it bleed" och Neil Youngs "Everybody knows this is nowhere" liksom Crosby, Stills & Nash självbetitlade platta nämnas.
Bob Dylans "Nashville skyline" tillhör inte mina favoriter, men här spelar mannen, myten med de tvära kasten countryrock.
The Bands självbetitlade platta och Bowies "Space oddity" (som fick den titeln först vid återutgivningen 1972), MC5 "Kick out the jams" och "Ummagumma" med Pink Floyd förtjänar också omnämnande.
Och Beatles gav ut "Abbey road" och, som sagt, "Yellow submarine".
Townes van Zandt säger säkert många och kanske The Whos rockopera "Tommy".
Jag har säkert missat massor av fina plattor, men min åsikt är att det finns bättre skivår än 1969.