Jag känner mig utpekad som syndabock.
Han sa visst så, åklagaren Christer van der Kwast, som byggde en karriär på att förvandla den neddrogade mytomanen Thomas Quick till Sveriges värsta seriemördare.
Nu kommer inte van der Kwast att ställas till svars för den makabra rättsskandalen. Men visst är han en syndabock. Som åklagare bär han ett stort ansvar tillsammans med polisutredaren Seppo Penttinen, advokaten Claes Borgström samt Birgitta Ståhle, chefspsykolog på Säter, och vittnesspecialisten Sven Å Christiansson.
En ohelig allians som tillsammans lyckades få Thomas Quick fälld för åtta mord. Det kunde ha blivit många fler om inte den olustiga och, trots allvaret, skrattretande cirkusen fått ett slut.
I onsdags friades Thomas Quick, som numera heter Sture Bergwall, för det påstådda mordet på Charles Zelmanovits som försvann i Piteå 1976. Jag vet givetvis inte något om omständigheterna kring Zelmanovits död, men jag tror inte att han blev utsatt för brott.
Det jag däremot vet är att i samband med rättegången 1994 som jag bevakade så framkom en rad frågetecken. Exempelvis innehöll inte förundersökningen några konkreta bevis eller ens indicier för att Bergwall var mördare eller ens hade varit i Piteå den där ödesdigra natten. Det enda som fanns var Sture Bergwalls erkännanden.
Det skulle visa sig räcka och dessvärre innebära starten på den rättsskandal som pågått i nästan 20 år.
För en utomstående är det närmast obegripligt att ingen drog i nödbromsen under den här resan. Redan inledningsvis fanns så många omständigheter som talade för att det inte stod rätt till med Bergwalls erkännanden.
Att läsa Hannes Råstams bok är som att ta del av en mental härdsmälta där de inblandade i ivern att få Bergwall fälld gör sig skyldiga till ett så undermåligt polisarbete att Dupond och Dupont ter sig som mästerdetektiver.
En åklagare som avfärdar alla kritiska åsikter, polisförhör i strid mot alla regelböcker, en advokat som glömt sin roll och som krydda på snömoset får personer som är satta att vårda Sture Bergwall fullkomligt osannolika roller i den långa raden av polisutredningar som i viktiga delar bygger på fria fantasier, önsketänkanden och manipulationer.
Chefspsykologen Birgitta Ståhles tveksamma minnesterapi i kombination med mycket starka droger är den oetiska grunden till Bergwalls erkännanden och när väl Christer van der Kwast fick tag i stafettpinnen pekade vägen rakt in i mörkrets hjärta.
Men ingen kommer att ställas till svars. Det meddelade riksåklagare Anders Perklev i onsdags. Eventuella tjänstefel eller andra tänkbara brott är preskriberade. Samtidigt konstaterade Perklev att åklagaren är ansvarig för att utredningen och åtalet av brott utförs på ett korrekt och ansvarsfullt sätt och tillade att "fallet Quick" är ett stort misslyckande för det svenska rättsväsendet.
Så visst förstår man att Christer van der Kwast ser sig som en syndabock och det är klart att han förstår att hans äreminne är förstört. I historieböckerna kommer hans namn och de övriga inblandades att för evigt vara solkade av denna monumentala rättsskandal.
Låt det aldrig hända igen.