Vi körde Piteå - Malmö nonstop med tungt släp. Nej, jag körde inte hela vägen, men merparten och fullt tillräckligt. Jag kommer sannolikt aldrig att köra sträckan i ett svep igen.
Bilen drack bensin som en morgontörstig a-lagare och den tunga lasten gjorde att farten inte var den önskvärda. Men vi susade stadigt fram i natten och såg ett allt somrigare Sverige ju längre söderut vi kom. Det är ett vackert land vi bor i. Och långt! Sträckan är närmare 150 mil.
I Skåne var det sommar. Riktig sommar, varmt och soligt, om än blåsigt.
Vi hyrde rum på Malmö Arena hotell i Hyllie. En del av det enorma komplex bestående av ishall, köptempel, kontor, bostäder och hotell signerat byggherren Percy Nilsson. Du vet han som fixade upp Malmö i hockeyns elitserie en gång i tiden.
Hotellet är väldigt nytt och har en skybar på våning 16. Utsikten är enorm och jag ser Danmark på andra sidan sundet.
Det du, Christina Skoog! Det blir väl samma höjd på Skoogs hotell i Piteå, men definitivt ingen utsikt mot Danmark.
Hotellet i Malmö utlovar en frukost utöver det vanliga med specialiteter signerade Mat-Tina, men det är bara bluff. Jag har bott på många hotell i storstäder och små hålor i mitt liv, men aldrig serverats lika dålig hotellfrukost. Av sådant kan man bli lite misslynt.
Men inte jag, nej, nej, det är alldeles för roligt att besöka stora lilla Malmö. Givetvis tar vi tåget över till Köpenhamn och besöker (som jag utlovade i förra krönikan) Sorgenfri.
Vi beställer smörrebröd, öl och snaps. Gemytligt och underhållningen är fri. Ett sällskap äldre norska herrar sjunger sig igenom måltiden.
I pittoreska Nyhavn njuter vi av öl och blåsorkester som spelar ledmotivet från Game of Thrones och längs Ströget flanerar vi, men vi struntar i så väl Tivoli som Christiania.
Inga plikter, så vi fortsätter kvällen i stadsdelen Möllan i Malmö.
När vi ska åka hem får jag den där känslan av varför-bor-jag-i-Norrbotten. Nej, det är inga större fel med Piteå, men den korta sommaren och det ofta halvrisiga vädret är trist. Det är dessutom så långt bort till nästan allting.
Bakom ratten på väg norrut kommer jag att tänka på slumpen och blir lite vemodig. Vi bodde i Småland 1989 och att flytta norrut igen fanns inte på kartan. Så när pappaledigheten närmade sig slutet sökte jag jobb i södra Sverige. Helsingborgs Dagblad och Barometern hade prio ett, men det var höst och ingen av dem nappade på mina ansökningar.
En lokalredaktörtjänst i Lessebo låg i potten, men ett besök där fick mig att tveka. Då ringde chefredaktör Lindgren från PT och erbjöd mig ett långvik, två år. Hur han fick tag på mitt telefonnummer har jag än idag ingen aning om och, nej, barn, det fanns inga mobiler på den tiden.
Två år är ingenting, tänkte jag och övertalade min blivande hustru. Men två år kan vara mer än så. Det kan vara ett halvt liv. Vi kom oss aldrig här ifrån, vi rotade oss och här sitter jag 25 år senare och gnäller över dåligt väder och hur långt det är till allting.
Men jag har tröstat mig med att Lessebo, det hade fan varit värre.