Det är populärt att prata om lägereldar. Händelser som berör och sammanför många.
Förr var det inget ovanligt. När Hyland hade hörna på 60-talet så tittade nästan alla på flimriga svartvita tv-apparater. Inte så konstigt med tanke på att det bara fanns en tv-kanal. Alternativen var möjligen en god bok, ett familjespel eller ett radioprogram.
En del lägereldar har överlevt tidens tand och den digitala revolutionen. Ett exempel är Melodifestivalen.
Det är inget jag normalt ödslar tid på, men i lördags såg jag faktiskt en stund. Det var ungefär som vanligt. Ett stort antal ytterst undermåliga bidrag, men också några höjdpunkter. Att Sverige var bäst den här gången kändes tämligen självklart.
Men de gemensamma lägereldarna blir färre i takt med att valmöjligheterna blir fler. Vi väljer program och filmer efter smak och vi tittar på dem när vi vill, all världens musik ligger ett knapptryck bort och vid fikabordet på jobbet dagen efter är det sällan särskilt många som sett eller lyssnat på samma sak. Alltså får vi prata om annat. Vädret, kanske.
Att det kollektiva fått ge vika för den individuella friheten går att ha synpunkter på, men är inte särskilt meningsfullt. Vill jag inte se melodifestival eller Sverige spela ishockey så är det inte mer med det. Det finns ju telefoner att flippra med och Ansiktsboken är hela tiden öppen för kommentarer och det behövs bara ett knapptryck för att gilla nästan vad som helst.
Bra? Tja, folk är i alla fall upptagna medan livet susar fram mot den oundvikliga döden. Det kanske inte hände så mycket eller blev särskilt mycket väsentligt gjort, men man har trots allt tryckt på gilla-knappen.
Vi pratar om det här och någon säger att Piteå är en musik- och evenemangsstad av viss dignitet, men att vi Pitebor egentligen inte förtjänar utbudet.
Kanske är det så. Klart är i vart fall att många musikarrangemang de senaste åren hade förtjänat en större publik. Någon gång har jag faktiskt kommit på mig själv med att skämmas över det dåliga publikintresset.
Eller ta idrott. Hur många ser Pite Hockey live? Inte många och samma sak med Piteås duktiga damer och herrar i fotboll. Visst, damernas matcher lockar drygt 800 personer och det är med nationella mått inte fy skam, men heller inget att göra high five över.
Det kanske är en överdrift, men nog känns det som om de offentliga lägereldarna också håller på att falna.
Spelar det roll? Tja, vi verkar ju ha reducerat oss till konsumenter i den digitala revolutionen som stjäl mer och mer av vår tid.
Det är bekvämt att påstå att det är de unga, men jag tror inte det stämmer. Numera får många barn tjata och kämpa för att få uppmärksamhet av mammor och pappor fullt upptagna med den andra verkligheten. Ständigt på, aldrig avkopplade. Så borta från nuet att de inte skulle märka om deras barn kvävdes till döds framför dem.
Eller scen från restaurang, fyra vuxna, alla med en apparat i handen, döva för omvärlden. Va?
Vår lägereld har slocknat. Vi brinner så bra själva. Och livet, jaha, är det det som pågår medan vi sysslar med annat? Synd att ingen berättade det. Bäst att trycka på gilla.