Jag sitter i stolen i det dunkla rummet. Ryggstödet trycker mot huden och stimulerar nervtrådar till att informera huvudkontoret om att möbeln finns. Den existerar genom mitt medvetande. Jag känner luften virvla genom luftstrupen, förbi svalget och ut över läpparna. Förbereder mig för nästa andetag. Ett andetag som inte kommer. Det är som att försöka tända en lampa vars sladd ligger fri på golvet.
När ingen luft strömmar in mellan läpparna, och bröstkorgen är obönhörligt hopsjunken, tänker jag på de två, spaghettitunna nervtrådar som gör att vi kan andas. Jag tänker på dykare som brutit nacken på rätt ställe om nerven, som är helförlamade men kapabla att andas. Jag tänker på människor som intagit så mycket alkohol eller droger att nervernas central har blockerats och försatt kroppen i det tillstånd som vi kallar för död. Allt det tänker jag på medan luften inte kommer in mellan mina läppar, medan bröstkorgen inte vidgas och lungorna inte fylls av rymd. Jag tänker på allt detta samtidigt som jag med tankekraft försöker tvinga in luften och locka in syremolekylerna med en bön om att inte dö.
Jag vaknar i panik. Det här är ett pris för kunskap som jag inte visste fanns. Det här är skatten för vetandet, straffet för nyfikenheten och den tveeggade fotbojan som förbinder livet till oro och medvetenhet, men som också genererar en sådan oerhörd tacksamhet över att så mycket i kroppen ändå fungerar.
Ingenting sa mig att det efter tre terminers heltidsstudier skulle vara obehagligt att vara förkyld, att det inte skulle gå en dag utan att jag skänker en tacksamhetens tanke till att de mest livsnödvändiga organen hos de jag älskar är intakta. Jag kunde inte veta att kunskap inte är ett öppet köp, och att medvetenheten inte kan stängas av. Jag hade ingen aning om att utbildningen skulle föda varningsklockor i kroppen och att hjärnan skulle gå på högvarv i hopp om att finna lösning på sjukdomar som de jag älskar inte borde ha.
Det skulle aldrig ha gjort någon skillnad heller. Insikt kan inte ges på förhand – vi måste testa för att förstå även om resultatet är oåterkalleligt. Kunskap är en makt som går i båda riktningar – samtidigt som den är ett oöverträffbart verktyg för framgång på många plan, ger den livet ytterligare en dimension som ibland ger mer tyngd än vad axlarna kan bära.
Tove Karlsson
ung@pitea-tidningen.se