I efterdyningarna av min krönika om varför det är kränkande och nedsättande att kalla svarta människor för "negrer" måste jag göra ett par reflektioner.
En är att vissa människor helst fokuserar på "negerbollar" för det har de minsann alltid sagt. Som om en människa inte kan ändra sig eller göra upp med invanda mönster och fördomar. Som om en människa är oförmögen att ta till sig sakargument.
Kanske handlar det bara om att de inte är de skarpaste knivarna i besticklådan.
En annan reflektion är att vi har ett problem. Ett mansproblem.
Vita arga män som känner sig kränkta.
Jag fick rätt många mejl efter krönikan med rubriken "Om (o)rätten att säga neger" och det är märkligt enkelt att dela in dem i två grupper.
Den största högen är de positiva, de som tycker att jag har rätt i sak. Samtliga, utom en, är undertecknade av kvinnor.
Den andra högen är mindre, men här har vi de kränkta och upprörda. De som känner sig utsatta för censur. Det är män som skriver och en del av dem har hört av sig förr när jag skrivit sådant som misshagat dem, exempelvis om rasism eller andra former av förtryck.
I min värld är det omöjligt att förstå hur någon kan känna sig kränkt, förbannad och utsatt för censur för ett bakverks skull, men så är det.
Namnet på ett bakverk är självfallet en liten del av ett mycket större problem. Vi har strukturella problem i samhället där människor med annan hudfärg eller "osvenska" namn systematiskt diskrimineras på arbetsmarknaden, när de köar för att komma in på krogen och i andra sammanhang.
Jag har inga universalsvar för hur dessa problem kan lösas, men jag tror mig veta att det är de små förändringarna som i slutänden gör helheten.
Men att vi har ett mansproblem är jag säker på. Jag har inte alltid insett det, men visst är jag en del av det problemet. Om än jag törs och kan reflektera över min mansroll och mitt ansvar.
De kränkta och hatiska männen dyker upp i många sammanhang. De är nästan alltid anonyma när de hotar och hetsar. Fullsprängda av hat krälar de små nättrollen fram när de spyr galla över invandrare, homosexuella, "kommunister" och kvinnor.
Kanske hatar de mest av allt kvinnor som "tar sig ton". Kvinnor som tar plats och vågar ta diskussionen, kvinnor som är smarta och kan vederlägga argument med tunga fakta.
Sverige har förvisso kommit långt när det gäller kvinnors rättigheter och jämnställdhet, men det har tagit tid och vi har en bit kvar att gå. Fortfarande tjänar kvinnor generellt sämre än män och får sämre vård när de blir sjuka. Fortfarande våldtar och misshandlar män.
Det här är frågor som inte går att blunda för och även om jag inte alltid förstått det, så är det ingen tvekan om att varje tänkande och intelligent människa också måste vara feminist.
Redan 1972 sjöng John Lennon "Woman is the nigger of the world".
För att undvika alla missförstånd så menar inte Lennon att kvinnor är "negrer". Men han visste att svarta människor behandlades sämre och valde liknelsen för att beskriva kvinnors situation.
Antirasist och feminist, absolut. Motsatsen är bara mörker.