Det var bara någon vecka sedan jag skrev om dokumentärer. Men jag fångar åter upp tråden. När februarisolen börjar skina är det mest dammigt i mig och jag gömmer mig gärna från omvärlden. Med nål och tråd i gammal denim syr jag in mina känslor, samtidigt som jag konsumerar dokumentärer kvällarna igenom.
Jag är dokumentärt beroende. Kanske för gnistan av äkthet. Det finurliga välformulerade och tänkta. Det ibland innerligt sorgliga med vardagen. Det världsliga. Oanade höjder, detaljer som får all betydelse. Eller inte alls.
I veckan har jag samtalat med dokumentärskaparen Kersti Grunditz. Hon tror delvis att dokumentärens stigande popularitet - bland annat har flera på sistone gått som uppmärksammade biofilmer - har att göra med människors behov av fördjupning, inte förenkling. Att vi behöver ta del av komplexitet och lager på lager av känslovridningar.
På samma sätt resonerar hon kring hur det kan fungera med filmer baserade på verkliga händelser. "En oväntad vänskap" är ett talande exempel. Inte för att filmerna nödvändigtvis säljer på att göra anspråk på sanningen, utan för att den i grunden verkliga historien tillför de extra dimensionerna, lagrena, som gör vändningarna så mycket mer intressanta.
Kersti Grunditz senaste film "The man behind the throne" handlar om koreografen Vincent Paterson och hans livsverk med att skapa rörelser till bland annat Michael Jackson och Madonna.