Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag står på svensk mark igen. Ja, jag är då lika förvånad. Inte över samma som ni, antagligen. Eller jo, det är jag nog. Åkte Olle verkligen ur Idol, liksom? Vem hade anat. Sen är jag lite förvånad över att planet ens lyfte. Tanken var att jag skulle vara hemma redan i torsdags, jag hade skrivit fredagens inlägg och allt. En utläggning om allt det fina jag hade hunnit göra när inlägget väl hamnat i tidningen. Men icket. Skrev även, och jag citerar mig själv: "Om nu inte flyget blir inställt på grund av snökaos. Då kan ju det här bli pinsamt". Mm. Så blev det ju. Förväntansfulla stod vi där på flygplatsen, med fullpackade tunga väskor. Åh, kan du fatta att vi snart är hemma nu, sa Marta lyckligt. Nej! utropade jag, man ska inte ropa hej förrän laxen lekt färdigt! Tio minuter senare hörde vi en käck, men lätt beklagande, stämma i högtalarna ropa ut att flyget mot Stockholm Skavsta hade blivit inställt. Stoppat. Oflygbart. Besvikelsen var total. Det blev inte bättre av att ingen hade sagt "hej då" när vi lämnade vandrarhemmet. Alla hade sagt "Vi ses om några timmar då!" och skrockat muntert, och vi hade självsäkert hävdat att de skulle allt ångra sig när de inser att planet lyft och vi hade lämnat Skottland. Nu fick vi bita i det sura äpplet. Vi plogade gatorna med våra väskor och klampade in på vandrarhemmet. Igen. Men vi fick inte höra något ’Vad var det jag sa’. Ingen skrattade och skakade på huvudet. De var glada att se oss igen, och jag var glad att se dom. Igen. På fredagen bar det av på riktigt och nu kan jag säga, utan att det finns risk för pinsamheter, att jag har sovit i min egen säng, jag har ätit riktig husmanskost, och jag har suttit på toa i total frid. Och he känns fint.
