"Imagining the future is a kind of nostalgia". En rad från boken Looking for Alaska, skriven av John Green, personen jag kanske ser upp till mest i hela världen och som får mig att gråta som en tioårig flicka varje gång jag läser hans böcker.
Hur som helst.
För några veckor sedan gick jag till vad som skulle visa sig bli mitt sista besök hos tandregleraren. Någonsin. Men jag är ändå kvar med ett par ståltrådar bakom tänderna, och för att jag lättare ska minnas när jag får ta bort dem fyllde tandregleraren i en kom-ihåg-lapp. Jag tänkte mig väl någonting i stil med "ett år från nu", så jag satte nästan vattnet från den lilla kranen bredvid tandläkarstolen i halsen när jag såg att han skrev "om tio år". Jag bestämde mig i vilket fall som helst för att fylla på hans lapp lite.
Kära tjugosjuåriga Linnea:
Jag hoppas du sitter i ett fönster när du läser detta, på en sådan där väldigt bred fönsterkarm som du vet var det enda kravet på alla de bostäder du någonsin skulle flytta in i. Och jag hoppas att du kan titta upp från det här brevet och se någon som du delar livet med. Det måste inte nödvändigtvis vara ditt livs kärlek ... men jag hoppas det, hur cheesy det än låter.
Kanske sitter du och skriver på en ny bok och bara tog en kort paus för att läsa det här, och i så fall hoppas jag att jag inte stör allt för mycket. Jag tänker anta att bokens baksida kommer vara fylld med sådana där fantastiska lovord som det alltid är på alla bästsäljares bokpärmar, för du lovade ju faktiskt.
Om du vrider på huvudet hoppas jag att det är Londons gator (eller något liknande) du ser där nedanför, och att du har en tidning att gå till varje morgon för att arbeta. Förhoppningsvis har du gjort någonting åt ditt tråkiga hår, och kanske har du hunnit hoppat fallskärm eller någonting annat ungefär lika coolt.
Men framför allt hoppas jag att du kan tänka tillbaka på de tio åren som gått, och inse att den där konstiga känslan du faktiskt känner är nostalgi.
PS: Glöm inte att du får ta ut ståltrådarna nu. DS.