Jag noterar att det pågår ett kallt krig mellan Vuoggatjålme och Malgovik (i Vilhelmina kommun). Det officiella köldrekordet, enligt SMHI, sattes den 2 februari 1966 i Vuoggatjålme. Den uppmätta temperaturen noterades till 52,6 minusgrader.
I Malgovik rasar man över denna kränkning. En icke namngiven slöjdlärare tog med sig termometern ut och den lär ha visat minus 53 grader i december 1941. Svenskt rekord, alltså. I vart fall godkändes rekordnoteringen av SMHI då, men eftersom mätningen anses dåligt dokumenterad så är det 52,6 i Vuoggatjålme som gäller.
Väder engagerar.
Själv har jag upplevt över 42 grader och åkt skidor när det var minst 36 grader. Det sista kanske inte räknas eftersom det var under värnplikten och lumparhistorier är som bra rödvin. De blir bara bättre och bättre med åren.
Så egentligen kanske det var ännu kallare. Fakta är hur som helst att när bandvagnstrossen kom för att utspisa oss arma infanterister så blev det en tunn isskorpa på mjölken i kåsan på ingen tid alls. Jag lovar, det är sant. Och för att inte frysa sönder fingrarna tryckte vi i oss potatisen och fläskkorven med tumhandskarna på.
Om jag frös? Har kamelen en puckel? (Nä, den har två).
Men vad jag än drar till med kan jag räkna med att bli överträffad av någon annan.
”36, ojojoj, nästan värmebölja. På min tid var det drygt 40 minus en vecka i sträck och vi sov i tält. Utan sovsäck!”
Ja, du vet, det var alltid bättre, sämre, kallare, varmare, mer snö, hårdare storm och så vidare förr.
Nu har jag fått veta att Pitebor är särskilt kända för att alltid vilja vara värst. Var det en nyhet?
Hur som helst är det min gamle samevän i fjällvärlden som vill ventilera Pitebor. Han hävdar bestämt att det inte finns några värre än Pitebor när det gäller att vara värst.
”Säger man att det snöat tre decimeter under dagen så kan du vara säker på att det snöat det dubbla i Piteå”.
Han ger mig en rad exempel och hävdar bestämt att folk från Luleå och Skellefteå inte alls lider av samma åkomma. Alla försök till protester från min sida viftar han bort.
Till sist, jag har avlivat myter förr och det här är en sällsynt seglivad i kvinnors medvetanden. Vi män påstås ju vara allmänt kinkiga när det gäller smärta och mer än en kvinna har hävdat att ”hahaha, det är tur att det inte är män som föder barn för då skulle vi vara barnlösa”.
Nog kan vi vara gnällgubbar lite till mans, men det finns otaliga mycket tillförlitliga undersökningar som visar att män generellt har markant, observera markant, högre smärttröskel än kvinnor. Sug på den!