Ända sedan jag var liten har jag varit väldigt tacksam över saker jag har fått. Vare sig det var en födelsedagspresent, en julklapp eller någon annan typ av gåva.
Min pappa brukade alltid säga att han kunde ha slagit in en sten, istället för något jag verkligen ville ha, i lite presentpapper och jag hade varit lika glad ändå.
Men så kom julen -01. Jag var sex år gammal och "Kaspar i Nudådalen" var årets julkalender. På julaftonskvällen satt jag på köksgolvet och rev ivrigt upp alla mina julklappar.
När jag skulle öppna julklappen från min moster såg jag ett fyrkantigt, ganska litet paket. Jag kommer inte ihåg exakt vad jag hade önskat att få av henne, men jag hade byggt upp otroligt höga förväntningar.
I paketet gömde sig boken "Kaspar, Atom-Ragnar och Gäddkungen". När jag såg den försvann leendet från mina läppar. Jag blev så besviken och så arg. Jag tog boken och kastade den i väggen så hårt jag bara kunde. Den levde inte upp till mina förväntningar.
Mamma, pappa och alla andra som såg det blev väldigt förvånade. De frågade varför jag blev så arg och jag tror att jag sa något i stil med att det var den sämsta julklappen jag någonsin fått.
Det visade sig att det faktiskt var en riktigt bra julklapp. Det tog några dagar innan jag bestämde mig för att ge boken en chans.
Jag bad mamma läsa den för mig och varje kväll innan jag skulle sova läste hon ett kapitel. Det var en riktigt rolig bok. Jag minns att jag låg där i sängen och skrattade och förstod inte varför jag hade varit så arg när jag fick den.
Sedan dess har jag aldrig byggt upp för höga förväntningar igen. Jag har inte velat riskera att bli så besviken och arg på en julklapp igen. Fast jag tror ju faktiskt att jag kan hantera mina känslor bättre nu när jag är tio år äldre.
Ändå är jag orolig för att inte få det jag önskar. Fast varje år överträffar mina nära och kära sig själva och jag får nästan alltid mer än vad jag har önskat.