Den som läst mina kolumner vet att jag inte är någon vän av Melodifestivalen. När barnen var små hände det att jag tittade och även om jag gärna vill förtränga det så har jag en gång i tiden på grund av ett förlorat vad krupit till jobbet. Jag kröp för Charlotte Pirelli.
Insnöad i en fjällstuga såg jag för ett par år sedan en av de svenska uttagningarna. Tack och lov fanns det gluhwein att döva sig med, men de genomusla bidragen var en fruktansvärt upplevelse som jag inte gärna vill utsätta mig för igen.
Så om jag tvingas välja mellan att titta på melodifestivalen eller ett yxhugg i foten så är valet ganska lätt.
Det handlar bara om vilken fot jag ska välja.
Men när jag i efterhand läste om förra lördagens Melodifestival så kändes det som att jag missat något. Det blåste upp till storm bland tomtar och troll på nätet. Tokvänstern, kulturmarxisterna och PK-folket hade kidnappat tävlingen och genomfört en kupp. Eller var det rent av en statskupp? Högerekonomen Tino Sanandaji, som sedan en tid seglat upp som gullgosse bland avpixlade hatare och jag-är-inte-rasist-men-folket, rasade på Facebook och hävdade på fullt allvar att det delvis handlade om att förvandla Sverige till ett arabland.
Den gode Tino må vara högutbildad, men fortsätter han på samma spår så är det inte långt till foliehatten.
Det märkliga i den här kråksången är att Tino och hans följe närmast patologiskt riktar sin ilska mot programledaren Gina Dirawi. Det är Gina som är häxan som ska brännas på bål.
Så jag måste givetvis titta på detta omtalade nummer i en mellanakt. Låt mig direkt säga att det är mycket gripande och vackert, men jag tillhör ju förstås detta förbannade PK-folk. Vi som så småningom ska dömas i de grumliga nationalisternas folktribunal.
Men det är oemotståndligt vackert när pensionärskörens stämmor ljuder ”Sverige, Sverige, fosterland ...” och en ung gosse inleder nationalsången. Därefter sjunger Sarah Dawn Finer en folksång översatt till hebreiska, Gina Dirawi gör samma sak på arabiska och Jon Henrik Fjällgren jojkar inlevelsefullt innan Sarah Dawn Finer avslutar med nationalsångens sista rader.
Då händer det. Istället för att sjunga ”jag vill leva, jag vill dö i Norden” heter det ”jag vill dö på jorden”. I statstelevisionen!
Visst får man tycka att ordbytet är ett etikettsbrott, men i det aktuella framförandet passade det utmärkt. Min åsikt är för övrigt att nationalsångstexter med fördel kan skrotas. De är ofta behängda med storvulen nationalism om det egna folkets förträfflighet. Det svämmar över av ära och trohet, fosterland och fanan, krig och död spetsat med lite gudstro.