Min viktresa startade för drygt ett år sedan. Jag rullade in i träningslokalerna i Bergsviken 123 kilo tung och när jag rullades ut på bår ett drygt år senare pekade vågen på 0,1 ton. Exakt!
Mitt mål när Viktresan startade var att minska omfånget med drygt 30 procent. Och när man ”bara” kommer fram till två tredjedelar av målet kan det alltid ses som ett litet misslyckande. Men jag känner det inte så. Känslan är istället att det varit en rolig och framförallt lärorik årslång resa där det gick som på räls under första halvåret. Där försvann 2,5 till 3 kilo per månad, men sedan började det att djävlas och jag hade bara mig själv att skylla.
När återhämtningen från passen kändes allt lättare började jag på eget bevåg trycka på lite hårdare. Och vips kom första lilla lårmuskelbristningen. Precis när våren förvandlats till sommar. Det blev betydligt färre motionsrundor i skogen och på cykeln än vad jag hoppats på. Jag försökte hålla kostschemat under sommarmånaderna och gick i alla fall inte upp i vikt, men så här i efterhand har jag insett vikten av att följa intagsklockan slaviskt.
Tillbaka till första halvan som var en enda stor kick. Trots ett kostschema som för mig var en enda stor revolution var det ganska lätt att anamma. Hungern gjorde sig sällan påmind, min psoriasis plågade mig mindre än någonsin tidigare och jag kan inte minnas en enda förkylning. Någonstans i mitten av februari hade jag kunnat satsa mitt högra ben att en viktminskning på en sisådär 35 kilo skulle bli en enkel match.
Givetvis borde jag dock ha lärt mig att man inte ska sälja skinnet innan björnen är skjuten – om den liknelsen tillåts så här i jakthärvetider.
Min jakt har haft siktet inställt på mina egna överflödskilon.
Hur som helst är den mentala känslan att 35 kilo fläsk försvunnit och 10 kilo muskler kommit tillbaka. En hel del av konditionen har också återvänt även om den fortfarande kan bli bra mycket bättre.
Men resan fortsätter och stannar inte förrän jag prickar de där 85. Jag tar ny sats mot deltagande i STAR-loppet i slutet av maj. Och även om jag blir brak-sist vet ni ju att det viktigaste i motionssammanhang är inte att vinna utan att kämpa väl. Kämpat har jag gjort och kommer så också att göra så länge fysiken och åldrandet tillåter.
I det sammanhanget vill jag passa på att tacka och buga för alla som pushat och följt mig i och utanför spalterna under Viktresan. Att nämna siffror blir fel, men uppskattningsvis har jag fått frågan var jag befinner mig på resan, hur det går, hur det känns i snitt tre gånger per dag sedan starten.
Till sist…
…rullade jag som skrivet in i träningslokalen för ett drygt år sedan. Att jag rullades ut på bår och in i en ambulans ett år senare var inte så dramatiskt som det låter. Självförvållat som vanligt och jag borde inte ha tränat den dagen. Jag skäms över att jag belastade en redan tungt belastad vårdsektor i ett och ett halv dygn.
Bosse Lundkvist