Jag är i den åldern när folk man känner i större utsträckning börjar drabbas av ohälsa. Var och varannan lider av värk eller oro. Är det inte reumatism och ryggont, så är det utslitna knäleder och värkande fötter. I många fall åldersrelaterat och inte alltid så lätt att bota.
På den allvarligare skalan ryms cancer och hjärtattacker och ibland sjukdomar som man inte ens visste fanns. Eller i vart fall inte kunde namnet på. För en del slutar det med döden och varje gång det händer växer den där besynnerliga oron i bröstet.
Räknar dagar, räknar år och när jag räknar så är det ingen svårighet att förstå att tiden börjar bli begränsad. Tack och lov är det där ingenting som man grubblar särskilt ofta på. Och den som tror på ett liv efter detta behöver ju varken räkna eller grubbla.
Det är, som sagt, många som lider av svår smärta och sjukdomar. Så i det sammanhanget är mitt problem inte särskilt stort. Det gör inte ens ont, men det händer att jag vill göra en van Gogh och skära av mitt högra öra.
Som den faktaorienterade människa jag är kan tilläggas att van Gogh förmodligen bara lemlästade en del av sitt öra och att det dessutom var det vänstra örat. Detta lär ha skett efter ett fyllebråk med konstnärskollegan Paul Gauguin den 23 december 1888.
Hur som helst, i mitt fall är det högra örat som blivit en ständig irritation och plåga.
Det började utan förvarning på trettondagsaftonen. Efter en bättre middag hos min kära svärmor rundade vi av med kaffe och kaka när det plötsligt började tjuta i mitt högra öra.
"Kontakt från yttre rymden" skojade jag och tänkte givetvis att det var en övergående ton som ockuperat mitt inre. De flesta som varit på rockkonsert eller på annat sätt utsatt sig för ohälsosamt höga ljud har säkert efteråt känt av suset i tystnaden vid sänggåendet. I mitt fall har det alltid varit borta dagen efter.
Svärmor, som är gammal sjuksköterska, tyckte inte att det var något att skoja om, men jag viftade bort hennes oro.
Sedan dess har den här frekvensen med varierande volym varit på dygnet runt. Den första månaden kunde jag knappt sova och höll bokstavligen på att bli galen. Men man vänjer sig och numera har jag accepterat det förbannade ljudet.
Vården har inte kunnat lindra problemet och någon egentlig bot verkar inte finnas. En liten tröst är att för vissa försvinner det bara. Jag har också pratat med folk som lidit av tinnitus i åratal och i varierande grad klarat att förhålla sig till det.
Som sagt, det finns betydligt värre problem, men jävlar vad jag önskar att det här helvetes skärande oljudet tystnar.