Jag fördriver tiden inför hösten
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Drar på mig en ettrig förkylning de sista semesterdagarna i augusti och istället för naturliv sitter jag påbyltad en stund på altanen och betraktar björklöven som så smått börjar tappa den riktigt gröna lystern och den kalla vinden får en att huttrande söka sig inomhus.
Självfallet är det inga problem att fördriva tid och jag bestämmer mig för att se om den största filmberättelse som någonsin gjorts. Francis Ford Coppolas mästerliga trilogi om maffiafamiljen Corleone.
Trots att jag sett filmerna flera gånger njuter jag av denna i alla stycken fantastiska filmupplevelse.
Sedan många år har jag det bitterljuva ledmotivet, som skrevs av Nino Rota, som ringsignal på mobilen, men det är en klumpig version.
Till filmerna är den vackra melodin som inleds av en (som det låter) spröd trumpet, en oerhört viktig komponent.
Fransyskan är trevligt sällskap, men tyvärr har hon en egenhet som är svår att köpa. Hon fiser i lönndom och det luktar kadaver. En outhärdlig stank.
Hustrun säger att det går nog över när hon blir större, men jag undrar jag.
I övrigt är det inga ledsna miner och det är ständiga upptåg. Med sina stora uppåtstående öron och gläfsande läten påminner hon om en liten hyena när hon jagar fantasibyten mellan soffkuddarna.
En morgon när jag tar fram plastburken med pulverkaffe börjar jag av okänd anledning att sjunga "La cucaracha" och med kaffeburken som maraccas blir det rätt svängigt där i köket.
Så svängigt att den lilla fransyskan börjar dansa ystert och hade jag bara haft filmkamera så hade vi nog vunnit vilken talangjakt som helst. La cucaracha betyder förövrigt kackerlacka och den uppsluppna melodin var särskilt populär under den mexikanska revolutionen (1910-1916, men sedan fortsatte långt in på 1920-talet).
Som sagt, lite krasslig och då kan en svängig morgonstund i köket räcka för att rädda dagen. Annars finns det en trave olästa böcker och jag plöjer igenom Jonas Jonassons omtalade och hejdlösa skröna "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann". Mm, den är hejdlös som en stunds tidsfördriv, men lämnar inga större avtryck om sanningen ska fram.
Motsatsen gäller Cormac McCarthys romankonst. Visst, "Vägen" är en sällsynt tung dystopi, men skrivet i en kärv och karg stil. Hittar hans roman "Övergången" för en femma på en secondhandbutik och stilen är intakt, men här följer vi tonårspojken Billy Parhams på hans strapatser i New Mexiko på 30-talet.
Storslaget och fängslande och McCarthy tillhör definitivt de stora amerikanska berättarna. Det blir att leta rätt på fler av hans böcker.
Att människan är barbarisk till sin natur är ett faktum och när barbariet ska genomföras är det ofta i någon stackars guds namn.
Vi skriver 2010 och det finns fortfarande länder (eller i vart fall områden) där straffen får en att häpna. I Iran ska en kvinna stenas för någon form av påstått otrohetsbrott och allt prat om heder och moral är bara skitprat.
Visst, det avrättas människor i länder som USA också, men att stena någon till döds är bara vämjeligt.