Hej Moa, säger ni nu och jag tittar skamset ner i golvet. Det började i somras. Jag hade varit förkyld i flera veckor när jag tillslut fick nog och besökte vårdcentralen, där jag fick order om att ta det lugnt och äta mycket frukt!
Ta det lugnt hade jag inte riktigt tid med så jag körde fullt ut på frukten istället. Bananer närmare bestämt. En på väg till jobbet, en på väg hem, en till frukost och en till kvällsfika! Och jag blev frisk tillslut, men jag slutade aldrig med bananerna. Efter ett tag började det klia i munnen efter att jag ätit men jag fortsatte ändå.
Kulmen kom den dagen då jag öppnade mig för en kollega om mitt beroende och hon bestämt sa att nu är det nog. I dag får du inte köpa dig en endaste banan, sa hon lättsamt. Självklart, svarade jag. När jag sedan smög mig iväg till fruktavdelningen på Ica trodde jag att vetskapen om att jag inte klarade mig en dag utan att handla bananer var förödmjukande nog. Men vem tror ni då inte stod där, bland äpplena mittemot mina älskade bananer, om inte min kära kollega?! Jag fick panik. Tänk om hon frågade varför jag var här? Det skulle jag aldrig kunna ta, så jag roffade åt mig en klase bananer så fort jag kunde och smög iväg likt en ninja. Så fort jag kommit ut därifrån gav jag vika för frestelsen. Jag var tvungen kasta i mig två bananer för att kunna återhämta mig från den hotfulla situationen jag just undsluppit.
Hur hamnade jag här? Hur fastnade jag så djupt i mitt beroende att blotta tanken på att ge upp min dagliga banan ger mig rysningar? Jag vet inte. Svetten lackas när jag tänker på att jag bara har fyra bananer kvar i kylskåpet just i detta nu. Samtidigt som jag inte riktigt vill sluta känner jag ett sånt förakt mot mig själv att jag blir äcklad. Jag får faktiskt en fruktansvärd avsmak i munnen när jag skriver detta. Jag måste söka hjälp. Jag ska se till att det blir det första jag gör i morgon. Men först måste jag skölja ner den där äckliga smaken i munnen med något, kanske en banan.