Här om dagen stötte jag på en text där någon hade konstaterat att något av det konstigaste med vårt utbildningssystem är att många elever längtar efter och hoppas att naturkatastrofer ska inträffa så de inte ska behöva gå till skolan. Jag håller med.
För min del är det över nu – jag har dansat på flaket med studentmössan på huvudet och har lämnat grundskoletiden bakom mig. I två veckor nu har jag gått runt med en ständig känsla av att jag måste ha glömt något, eftersom det inte längre finns något jag måste plugga. Jag har blivit så van vid att gå och försöka hålla koll på tiotals projekt samtidigt att det känns alldeles tomt nu. Och jag är fortfarande arg, lika arg som jag nästan ständigt varit de senaste fyra, fem åren. Arg på grund av problemen som skolan brottas med. Arg för er skull – ni som bara har gått på sommarlov nu och har minst ett år kvar.
Under min tid i skolan har jag gråtit alldeles för många gånger, av alldeles för många olika anledningar. Med åren ökade stressen så mycket att jag och många omkring mig till slut låg och grät av ångest, ilska och frustration över att det aldrig tycktes ta slut. Samtidigt som oräkneliga tyckande människor omkring oss pratade om hur dagens ungdomar är så lata och dumma (annat var det minsann på deras tid), kämpade vi vidare. I ett betygssystem som kräver att du alltid är på topp och med nya regler som gör att betygen du får i gymnasiet inte kan läsas upp senare. Då blir allt du gör viktigt – för tänk om ett lägre betyg på just den här uppgiften är det som gör att framtidens universitetsutbildning hamnar utom räckhåll?
Visst har jag oräkneliga roliga minnen och erfarenheter med mig också. Och jag är stolt över resultaten jag trots allt lyckades få. Men just resultaten kostade mycket.
När jag började skolan hade jag världens bästa självförtroende (femåriga Vilma var helt övertygad om att hon var bästa i världen på allt hon tog sig för), och jag älskade att lära mig saker för själva lärandets skull. Under 12 år bröts detta ner bit för bit och kvar blev istället stress, en trasig självkänsla och en prestationsångest som är så stark att jag inte kan låta bli att tycka att allt som inte är helt perfekt är ett misslyckande. Och jag vet att jag inte är ensam – så något fel måste det ju vara, när skolsystemet bryter ner människor istället för att bygga upp dem.