Inte bara på parkbänkarna
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det är ju bara en förälder eller två som blir förändrade, som kanske slår dig, som kanske skriker, som inte kan hämta dig hos dina kompisar, som skämmer ut sig, som skämmer ut dig och skrämmer dig. Det är bara en förälder eller två som slutar vara föräldrar och förvandlas till ett ansvar.
Det är bara hela jäkla tiden, och det har inget slut. En av tio svenskar har alkoholproblem, 75 procent av alla våldsbrott sker under alkoholpåverkan och 20 procent av alla barn i Sverige växer upp med minst en förälder som dricker så mycket att det klassas som ett riskabelt drickande. Det är 4-5 barn i varje skolklass.
Det är så galet. Men, det värsta är att mitt i allt det här så fortsätter det vara en självklarhet att man ska börja dricka. Usch och fy på ungdomarna som super, du ska vänta tills du bli vuxen! Men då, då tas det förgivet att man börjar. Det handlar aldrig om man ska börja dricka, utan när. Det är ungefär 10 procent av den vuxna befolkningen som inte dricker, och på något sätt kan jag tycka att det bara är de som tar sitt ansvar fullt ut. Missförstå mig inte, jag ser inte ner på alla som dricker, och alla nykterister är inte hjältar. Men som nykterist ger man sin familj ett löfte, att aldrig bli alkoholiserad. Det finns så många andra fällor att falla i, men jag tänker aldrig falla i alkoholismen.
Det är klart att alkohol inte är livsfarligt när man dricker måttligt som det brukar kallas. Men problemet är att mer än var tionde svensk som dricker saknar förmågan att dricka måttligt. Att prata om att det bara gäller ens eget liv är bullshit. Blir du alkoholist drabbar det hela din familj och dina vänner. Det kommer kosta samhället massor av pengar och du kommer troligen förstöra stora delar av ditt liv.
Du tänker såklart inte dricka för mycket, men lika lite som någon tänker bli förkyld planerar folk att bli alkoholister. "Det händer aldrig mig". Jo, det kan hända dig, och när det händer dig är det för sent att ångra sig. Du kan komma ur det, du kan klara upp ditt liv och bli lycklig igen, men du kommer aldrig kunna göra det ogjort. Din familj kommer aldrig glömma, för det finns saker man inte kan glömma.
Hela det här samhället är så alkoholfixerat. Men jag vill inte! Jag vill inte se fler alkoholframkallade tårar. Jag vill inte höra fler sorgliga historier. Inte heller vill jag bli antastad på festivaler, eller känna mig hotad och trängd. Och sällan ser man nyktra personer bete sig så.
Men trots samhällets kärlek till alkoholen, så är alkoholism fult. Hemligstämplat. Jag förstår inte hur det kommer sig, att så fort en sjukdom inte syns utanpå, eller har fysiska symptom som är “normala“, så är det skamligt. Ätstörningar, ångest, alkoholism, det är bara några exempel, och så får det inte vara! Det gynnar ingen alls.
Jag är trött på alkoholkulturen, alkohol är inte alltid lika med fest, och fest behöver inte vara lika med alkohol. I någon slags trots mot allt, håller jag krampaktigt tag vid min nyktra tro, och för varje dag, tycker jag mig se fler anledningar att stanna där jag är.