Jamen självklart, här kommer den sentimentala tonåringen igen. Hon som tror att hon vet någonting över huvud taget om livet, shit, hon har ju inte ens levat än. Färre år har passerat än de hon har kvar, har hon någon aning? Kan hon inte bara dra.
Tänker ni kanske. Men här är jag i egen hög person och ämnar veta saker om tid. Jag vet till exempel att minuterna innan jag blev dumpad första gången kändes som hundra timmar, och att minuterna efteråt kändes ungefär som en halv sekund, innan allt var borta. Jag vet att dåtid, nutid och framtid suddas ihop hela tiden, blir till ett enda långt streck utan början eller slut och att blicken jag gav en person en gång är samma blick med vilken jag nu tittar på den tomma luften i rummet den personen aldrig mer kommer fylla. Och jag vet att i någon annans ”nu” sker den första, lite knyckliga kyssen i samma sekund som min är den sista på länge.
Allt detta, ändå frågar sig folk om tid faktiskt finns. Klart den inte gör, det vore galenskap att tro att åtta miljarder subjektiviteter skulle kunna rymmas i ett enda begrepp. Men vi förändras ju, menar någon. Men ett ögonblick kan ju vara för evigt, menar jag. Men tiden är bara ett verktyg människan skapat för sin egen bekvämlighet, menade Immanuel Kant (1724-1804). En ursäkt snarare än ett verktyg, käre Immanuel, menar jag.
För helt ärligt – hur ofta har du (om vi använder oss av hypotesen att tid som ”verktyg” faktiskt finns) sagt att du inte har tid, och faktiskt talat sanning. Kanske någon gång, men långt ifrån alla. I hur många av dygnets tjugofyra timmar, låt säga sexton aktiva, hade det varit fysiskt möjligt för dig att göra läxan och i hur många utförde du den faktiskt? Noll? Ursäkt dementerad, jag ber om ursäkt.
Om tid är likvärdigt med förändring, står tiden stilla i ett helt tomt rum? Om tid är likvärdigt med ett ögonblick som ersätter ett tidigare ögonblick, hur förklarar man att mitt ”nu” inte ser likadant ut som ditt? Kanske är det faktiskt så, att vi istället lever i en värld med fler dimensioner än vi förstått och alla har varsin, överlappar varandra ibland och går parallellt ibland. Å andra sidan vet jag mycket, mycket lite om metafysik.
Kanske är det bara en överlevnadsteknik från min sida, att tro att ingenting tar slut utan att ögonblick är evighetslånga, att framtiden attackerar oss bakifrån och att dåtiden slår oss i ansiktet hela tiden. För någonting tröstande är det trots allt i tanken: det som tycks vara över är egentligen en del av någonting som aldrig tar slut.