Det kanske var en lyckträff, men en gång när jag frågade min dotter vem som är viktigast i hennes liv svarade hon jag själv.
Någonstans har det blivit min ledstjärna och jag tänker på det när jag sitter på en konferens om maskulinitet och mångfald i Luleå. Sexualupplysaren och 2011 års Ottarstipendiat Jens Klitgaard pratar om manlighetsidealens konsekvenser. Jens jobbar också som redaktör på Umo.se – en ungdomsmottagning på nätet – och har skrivit om manlighet i RFSU:s tidskrift.
Under föreläsningen ställer han några frågor till publiken. En är: ”Hur är en manlig man?”. En annan är: ”Vad är det allra viktigaste i ditt liv?”. Jag tänker att det är lite som säkerhetsgenomgången när man ska flyga. ”Ta först på dig syrgasmasken, hjälp sedan eventuella medpassagerare”.
Sammanhang är viktigt. Att vara någon, inför sig själv och andra. Att ingå. Gemenskap och kärlek.
Men också behovet att vara. Själv. Att vara en i mängden. I ofokus.
Luleå ligger bara några mil bort, men när det blir paus i föreläsningarna tar jag lunch på ett kafé. Äter utan ord, istället för i gemenskap. Ett behov av att ingen skall bry sig om just min profil som vågig skymtar i skyltfönstren jag passerar.
Att vara obemärkt, för en stund, kan också ge energi.