Alla säger det, våren är lite extra kall och trilskande. Det är möjligt, jag vet inte, men det känns ungefär som det brukar här i Piteå i början av maj.
Annat i Stockholm. Tjockhultarna suckar uppgivet efter en sträng vinter följt av en seg vår. För egen del är det inte riktigt det jag känner när bilen glider in i den täta trafikströmmen mellan stenhus och byggkranar. (Det byggs en hel del vid norra infarten).
Här på de flerfiliga lederna gäller inte Pitereglerna längre. Du vet, folk skiter i att blinka och byter fil bara så där. Dåliga idéer i storstadstrafiken och ett säkert sätt att fixa plåtskador. Så jag kör som man ska. Tydligt, fokuserat och anpassat till trafikrytmen. Hm, vad säger min fru om det påståendet?
Det är längesen jag var i Stockholm och hjärtat klappar varmt av att vara här. Jag älskar att promenera och vara en del av folkvimlet. Att sjunka ner på en uteservering med en kaffe eller öl och bara låta strömmen av människor flimra förbi.
Men trots sol är det ganska kyligt när elaka vindar driver in från Östersjön. Majsolen gör sitt bästa och det är ett vådligt tryck på Snaps på Medborgarplatsen. Mitt på dagen! Det är ständig ruljans och för den som är van vid Piteås närmast obefintliga uteliv (för vuxna) är det hela skillnaden.
Man skulle kunna tro att hela stan bebos av alkoholister eller också är vi alla lediga, turister i tillvaron. Utan plikter, klart jag kan ta en kall till lunch om så är.
De riktiga alkoholisterna, trashankarna och uteliggarna cirkulerar på andra sidan gatan vid Björns trädgård. Varje dag kommer allmosor från himlen i form av kaffe, mackor och kanske en soppa. Det är säkert goda människor som vill väl, men välgörenhet har alltid en fadd eftersmak av ett samhälle som lämnat de svaga, de som inte riktigt orkade åt sina egna öden.
Numera har de konkurrens av rumänska romer som tigger i varje gathörn. De skramlar med pappmuggarna och vädjar ”please, please ...”. Det är inte många som hörsammar.
En del är väldigt gamla, andra är halta och lytta. I något fall är det uppenbart att det är fejk och jag skäms lite över min cynism.
Dessa Europas kanske mest utsatta människor har tiggeriet som en utväg från svält. Om det är en affärsidé så verkar avkastningen vara väl så låg och, som sagt, det är inte så många som har en slant över numera.
De är utelämnade åt andras goda vilja eller möjligen åt den där killen som brukar avbildas med horn. Jag ser bilden på en t-shirt med texten ”Sorry, man, God is busy. But you can always talk to me”.
Men solen lyser över alla och när vi tröttnat på ändlösa promenader och uteserveringar så drar vi till Moderna museet på Skeppsholmen. Vi måste bara se Hilma af Klints utställning. Hon som påstås ha rubbat de konsthistoriska cirklarna. Det är mycket evolution som snurrar i det abstrakta formspråket, men som konst betraktat säger jag väl, tja. I mina ögon är hon som person besatt av sitt konstnärliga projekt mer intressant än själva verken.
Vi smälter intryck med ett besök på alla hipsters mackställe, Oaxen. Surdegsmacka med lax och en mugg iste för en hundring. Om det är gott?
På Skinnarviksbergets topp smakar allting gott.