OVE LUNDMARK EDU.PITEA.SE: I Lill-Norge bland giganter

Storleken har ingen betydelse brukar det heta i veckotidningarna och kvällspressen. Flera undersökningar försöker med dårens envishet forma detta till ett oomkullrunkeligt (!) faktum. Hälften av svenskarna hummar med nöjt instämmande medan den kvinnliga delen av populationen ler milt. Ja, vad vet jag? Men ärligt talat grabbar, visst vore det häftigt att med en riktig bamse tränga sig in i Lårviken, smyga in bakom Kindhällan eller varför inte under tung kryss ta sig över Jungfrufjärden och avsluta vid Sandhamnshålet. Minst 38 fot bör den vara och potent som ett lejon! Jag pratar alltså om båtar. Stora båtar. Norrmännen vi träffat de senaste veckorna är extremt välutrustade, inte minst motorbåtsnissarna. Översätter man en 50-fots motorbåts bränsleförbrukning i marschfart till landförhållanden skulle en bil dra upp mot 50 liter bensin per mil. Då vill det till att man har norskt blod i ådrorna och bankkontot fullt med oljekronor. Feelgood är 33 fot lång och i våra ögon ganska stor, men här i "Lill-Norge" är vi små. I gästhamnarna har vi legat skuggade bredvid "Lill-Marit af Oslo" och "King af Bergen" samt sett solen försvinna bakom den gigantiska 72-fotaren "Storgalten af Kragerö". De kom inte ens in i hamnbassängen. Stort är coolt men man skall ju rymmas också.

Nu ligger vi i Långedrag i Göteborg och inväntar rätt väder för att sätta kurs mot danska Anholt. Båtgrannarna är fortfarande stora men de allra största norrmännen har vänt norrut. Istället är de tyska och framför allt de danska flaggorna allt vanligare. Preben som jag träffar på bryggan berättar att detta är trettionde året på raken som han seglar i svenska vatten. När jag frågar om han gått riktigt norrut någon gång kommer svaret rappt: "Je, fo faen." Han hade till och med passerat Piteå en gång på tidigt nittiotal och mindes ljuset, de vänliga och hjälpsamma människorna samt myggen. "Nå, skä do ha en lilling?" frågar Preben och jag tänker spontant: Slukar en motorbåt bensin? Men svarar istället: "Je, fo faen." Lika bra att börja träna på danskan.

Sen sitter vi där på kajkanten med var sitt litet glas Gammeldansk och Preben surrar på om sina och andras seglatser. Jag har lite svårt att hänga med hans snabba och i mina öron grötiga dialekt, men hummar med och nickar ibland instämmande. Det spelar liksom ingen roll. Jag imponeras av människor som besitter den där hämningslösa svadan och kan prata på oavbrutet i timmar. När man ledsnar ursäktar man sig med att potatisen kokar, hustrun skall hämtas hos frissan eller att man - vilket är det bästa - skall gå och smörja in sig med den dagliga dosen huvudlössmedel. De har i regel pratat klart när man kommer tillbaka kan jag säga. Nu seglar vi västerut. Ohoj!

Ove Lundmark edu.pitea.se: I Lill-Norge bland giganter