Det är idrott på schemat och det är med delvis ångest och delvis hopp som jag knyter på mig gymnastikskorna. Ångest över att behöva genomlida ännu en idrottslektion där jag förmodligen kommer skämma ut mig totalt och hopp om att jag kanske kommer få röra bollen den här gången.
Det är lite märkligt vad ett illaluktande omklädningsrum kan göra med vissa människor. In går de helt vanliga, ut kommer de med endast ett mål: Att vinna. Just då finns inget viktigare än att få flest mål i fotbollsmatchen eller att skjuta ner flest personer i spökbollsturneringen. De känns igen på den desperata blicken och svordomarna som de har för vana att skrika ut vid förlorad poäng. Ja, de är vinnarskallarna.
Sedan har vi egoisterna, vars saknad av periferiseende gör det omöjligt för dem att se någon annan på planen än de själva. Inte ens vinnarskallarnas svordomar kan överrösta egoistens maniska instinkt: Att glänsa. Mer än alla andra. Får de inte bollen så tar de den själv, för huvudsaken är att de syns och är bäst på planen.
Till sist har vi sådana som jag: De som inte syns. Så fort vi stiger in i gympasalen och matchen börjar syns vi på något sätt inte längre. Trots att banden vi har runt överkroppen har samma färg som de andra är det ändå ingen som passar oss. I mitt fall gör de kanske det med rätta, eftersom det i min klass är vida känt att jag inte kan springa över en plan yta utan att hitta någonting att snubbla över, men jag skulle hellre falla hundra gånger än att gång på gång få känslan av att ingen kan se mig.
Jag tror att rollerna folk tar på sig i gympasalen kan återfinnas utanför den också. Det finns alltid de som måste vinna och de som måste visa sig bättre än andra. Sedan finns det de som helt enkelt inte syns och vad de måste göra är att slänga av sig osynlighetsmanteln, hojta till och visa att de finns, vare sig det är på fotbollsplanen, i klassrummet eller på festen. Så under nästa fotbollsmatch tänker jag inte ge mig förrän jag har fått tag i den där bollen. Är du på?