TOBBES KRÖNIKAI varje grupp av människor är det troligt att det finns en stollekvot. Hur stor den är kan variera, inte minst över tid.
I ett samhälle där orättvisor och klassklyftor är relativt små märks stollarna inte i någon större grad, men när tryggheten rämnar och utanförskapet växer till ett isande gap så kommer stollarna att få vind i seglen. De kommer att vädra sitt missnöje och rikta ilskan mot de etablerade politiska partierna. Men i än högre grad kommer stollarna att rikta sin ilska mot andra mer eller mindre marginaliserade grupper, exempelvis invandrare och flyktingar.
Roten till allt ont är "dom andra" och stollarna kommer med stark inlevelse att måla upp en bild av kulturkrockar där "dom andra" tar våra jobb och kvinnor, begår brott, lever på bidrag och vägrar anpassa sig till så kallade svenska seder.
Stollarna kommer med emfas att hävda att de minsann inte är rasister, men att de är de enda som ser verkligheten och vågar säga sanningen. Det som "vanligt folk" tycker. De klär sig i kostym och vill vara en del av demokratin.
Andra stollar är öppna med sitt hat. De vill beväpna sig och dra i gång en revolution där det nationella gör rent hus med "svartingar, muslimer, judar, bögar och andra misshagliga individer". Till detta kan givetvis läggas kvinnor som sticker upp, inte minst feminister och, förstås, allt vad vänster heter.
De vill sitta där blonda och blåögda med vajande hakkorsflaggor i sitt renrasiga rike.
Tack och lov är de riktiga hatarna få, men de får grogrund och växtkraft i ett samhälle där deras polerade kusiner har mandat i riksdag och EU-parlament.
I Sverige är även de relativt få, men i Frankrike har ogräset fått rejält fäste och i flera andra europeiska länder firar rasister stora triumfer. Vem kunde tro att en tvättäkta tysk nazist skulle ta sig in i EU-parlamentet.
Det kanske inte är en överhängande fara för stunden, men om nedskärningar och utanförskap fortsätter öka är det fullt möjligt att de hatiska krafterna får större genomslag. En kraftig ekonomisk kris kan få katastrofala följder.
Syndabockar finns det alltid gott om. Det fattiga bottenskrapet som tigger på gatorna är en enkel måltavla och muslimer ligger alltid farligt till. I bakgrunden lurar antisemitismen och vad det kan leda till om mörkerkrafterna får fritt spelrum vet vi.
Så varför röstar då till synes vanliga människor på partier som bygger hela sin politik på ett vi-mot-dom-tänk? Varför är det okej att skylla sina egna tillkortakommanden och misslyckade liv på andra, ofta ännu svagare grupper?
Jag vågar hävda att en del tillhör stollekvoten, men i än större grad känner sig många av dessa väljare svikna av etablerade politiker som avskärmat sig från verkligheten. Av en avideologiserad politik som låter kapitalismen få fritt spelrum utan att ta samhällsansvar eller ens betala skatt för sina vinster.
De rika blir rikare, de fattigare blir fattigare och där emellan klamrar sig en än så länge välmående, men skuldsatt medelklass fast.
Så visst röstar många på högerextremister av missnöje, för att de känner sig marginaliserade och för att de är rädda.
Men det ursäktar inte. För i förlängningen väntar barbariet.