Norrbottningarna är Moder Sveas minst stressade barn. Stressen ökar, men inte alls lika mycket som i Västerbotten där kortisolkurvan stiger likt en raket mot skyn. Som av en händelse kommer fyrabarnsmamman och läraren Åsa Axelsson från just Västerbotten. Hon som gick in i väggen, blev oavlönad hemarbetande och skrev boken "Jag lämnar ekorrhjulet”. Bra för henne, men kanske inte för de andra ekorrarna som måste springa ännu fortare för att hålla hjulet igång. Såvida inte en ny utvilad ekorre kunde ta den utbrändas plats. En engelsk eller finsk ekorre kanske. Det är i de länderna Skellefteå och Umeå raggar lärare. På hemmaplan är bristen stor.
Åsa Axelsson sitter inte med armarna i kors. Hon bidrar till samhället genom att fostra fyra barn (om nu barn fortfarande ses som tillgång och inte som potentiellt miljöfarligt koldioxidutsläpp), författar och står i. Så mycket att man undrar om hon inte hoppat av ett ekorrhjul och hoppat på ett annat, med den skillnaden att springet i det här nya ekorrhjulet varken ger pensionspoäng eller inkomster, bortsett från kommande eventuella intäkter från den nyutgivna boken.
Inga inkomster, men minimerade utgifter. Genom att självhushålla, ransonera barnens aktiviteter och mjölkdrickande, klippa deras hår själv, köpa minsta möjliga, har familjen sparat in hennes lärarlön på 300 000 kronor. Den behövs inte. Familjen gick till och med back när hon tillfälligt återvände till lärarjobbet!
Jestanes så sorgligt. Undra på att hon snabbt hoppade av igen. Men man kan bli utbränd också av oavlönat hemarbete, tänker jag och tänker att det där låter som min mammas livsbeskrivning i mikroformat. Hon hade en ännu större barnaskara att hålla med mat och kläder plus ladugård med två, tre kor att sköta. Ingen el, ingen centralvärme, inget kommunalt avlopp och vatten. Pappa jobbade i skogen och var hemifrån under veckorna.
Ordet “utbränd” var inte uppfunnet på 30–40-talet, men det var förstås vad hon blev. Gick in i väggen. Hoppa av ekorrhjulet var inte att tänka på, men provinsialläkaren som i nåder då och då besökte Markbygden, förbjöd henne att sitta uppe sena kvällar och sticka och stoppa, sy om, lappa och laga. Hon skulle ha varit hjärtinnerligt glad över några timmars lönearbete för att kunna köpa sig en smula ledighet. Någon bok blev det inte.
Författarinnan uppmärksammas och beundras. Den som vill lämna ekorrhjulet och har en partner som backar upp med pengar hittar säkert inspiration och bra spartips i hennes bok. Det är just det där med pengar. Ensamma mamman, eller pappan för den delen, har inte en chans. Hur mycket hon/han än bakar, odlar, syr, lappar, klipper och har sig, måste pengar in till boende och annat livsnödvändigt. Annars åker de ut på gatan.
Bäst vore om alla som önskar kunde ägna mindre tid åt lönearbete och mer tid åt annat som berikar livet. Det man drömmer om men inte hinner förrän man blir pensionär och då går tiden fort och allt man gör går sakta.
Lagen om åtta timmars arbetsdag fyller hundra år i år. Dags att låta den gå i pension. Med den snabba teknikutvecklingen skulle det räcka med i snitt två timmars arbetsdag, säger Bodil Jönsson. Professor och expert på tiden. Vi kan väl mjukstarta med sex timmar.