Lördag och jag lagar tartiflette. En krämig och matig potatisgratäng med rökt sidfläsk, reblochonost, lök och lite annat gott.
I sovrummet ligger min feta fransyska och stönar. Hon är höggravid och mitt under matbestyren sätter värkarna i gång på allvar. Hon har uppenbart ont och krystvärkarna kommer tätt, men inget händer.
Vi hade planerat för födsel i hemmets lugna vrå, men nu är det bråttom. Snabb färd till kliniken i Öjebyn och en timme senare är min lilla älskling snittad.
Själv sitter jag darrig i väntrummet medan tusenlapparna fladdrar i väg. Det är dyrt att snitta och det är ännu dyrare på en lördag och än värre hade det blivit om dagen hunnit bli natt.
Men varför gnälla, min fransyska lever och har hälsan och själv har jag blivit morfar till sex små blinda kryp.
Jag kan tillägga att jag färdigställde tartifletten när vi kom hem och den smakade gudomligt gott.
Det här hände för tre veckor sedan och de sex små rackarna artar sig som de ska. De äter, sover, skriker och bajsar.
Det sistnämda är inte så lite äckligt. Den lösa skiten rinner ur de små liven och vem är där och slickar upp det?
Nej, nej, jag är bara morfar. Det krävs betydligt större moderskänslor än så.
Det kanske äckligaste jag tvingat mig till är när ett av mina barn som liten bebis blev förkyld. Jag var ensam med barnet som var så full med slem och snor att han knappt kunde andas.
Jag ringde akuten, men sjuksköterskan lugnade och sa att jag skulle använda en pipett för att lätta på snortrycket i den lilla näsan.
"Men jag har ingen" sa jag desperat och fick då rådet att suga ut snoret med munnen.
Jag ryser till lite lätt när jag skriver det här, men naturligtvis gjorde jag det. Munnen full med gult snor, men pojken fick lite lättare med andningen. Fan vad han är skyldig mig.
Ja ja, nu ska de små sexlingarna flytta ner i en större hage i köket och moderns intresse har så smått börjat svalna. Eftersom vi haft valpar förut så vet jag vad som väntar. Då var det bara fyra, nu är det sex och jag kan försäkra att det pinkas och bajsas något helt otroligt.
Den närmaste tiden får man springa runt och torka, byta tidningar och se till att de krävande skrikhalsarna äter som de ska. Det är full fart, men om fem veckor är de borta.
Jag vet inte hur mycket du badade i sommar, men för egen del blev det åtskilliga dopp och eftersom vi är inne på exkrementer så fortsätter vi på den inslagna vägen.
En vän, som vi kan kalla Kardan-Axel, ägnade en del av sommaren åt vandring i de italienska alperna. Efteråt besökte han en strand vid Medelhavet, det var obeskrivligt varmt och han reflekterade som hastigast över att ingen badade.
Själv är han ju norrlänning och vadade raskt ut i vattnet, men undrade lite varför det flöt omkring så mycket barkbitar. Efter en stunds plaskande gick det upp för honom varför ingen badade. "Barkbitarna" var inget annat än flytande bajs.
Bada i bajs, huga!
Jag säger som Sixten Degerlund brukar säga när man gjort bort sig.
"Nu är man kokad i bajs".