Hommage till Willie Nile
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det var en fredag och sedvanlig partykväll, vi var några stycken som blev fulla på billigt vin och på skivtallriken snurrade den nyinköpta Nile-plattan "Golden down". Inte bara ett varv och vi dansade och hojtade till driviga upptempolåtar som "Shine your light", "Golden down" och inte minst "Grenade" och när vi tröttnade blev vi sentimentala till ballader som "Shoulders".
Skivan är sedan länge sönderspelad och jag höll givetvis utkik efter nya hälsningar från Willie Nile, men tystnaden var total. Inte ett skivsläpp förrän 1992 och "Hard times in America" är ärligt talat en rätt styltig sak.
Willie Nile stod där lite bortglömd i ett dammigt hörn av vinylsamlingen när jag en sommardag 1996 träffade dåvarande Pdol-generalen Olle Lundqvist. Vi pratade om artisterna till den kommande festivalen och Olle berättade att Eric Bazilian skulle ha med sig någon polare som hette Willie Nile.
"Willie Nile! Den Willie Nile?", frågade jag skeptiskt och Olle blev kanske lite förvånad över att någon överhuvudtaget hade ett förhållande till snubben. Det var han, det var den Willie Nile.
Jag såg honom spela en oförglömlig, om än inte magisk, kväll tillsammans med Eric Bazilian och Ruth Gerson i dåvarande nöjesstället Times källare. Han gjorde en vanlig konsert också under festivalen och den var väl så där.
Senare fick jag en liten pratstund med den kortvuxne och lågmälde amerikanen. Han sa att han bodde i New York och jobbade lite löst med en ny platta. By the way hann han berätta om sitt fiskeintresse, jag fick adressen och han sa artigt "hör av dig om du kommer till New York".
Jag kom aldrig till New York och adressen har jag inte kvar, men nu sitter jag här med hans nya skiva "Streets of New York" och längtar intensivt efter att få se och uppleva denna mytomspunna jordens medelpunkt.
Och jag spelar skivan igen och igen och det är fantastiskt. Sång efter sång, över en timmes musik och det är gråt och skratt i mitt bröst. Willie Nile har äntligen gjort sitt mästerverk, ett klassiskt album och som jag har väntat sedan de där sorglösa dagarna på Söder i Stockholm. Då, när allting var enkelt och jag fortfarande var ung i ordets rätta bemärkelse.
"Streets of New York" är mognare, värdigare och på alla sätt mer fulländad. Och jag tänder en cigarrett och tankarna flyger och jag undrar hur Richie lever och mår, det var så längesen vi sågs, och ett munspel kvider och en textrad filmrar förbi, "tourists come back again and again until they get it right", och om det inte handlade om New York, så kunde det ha varit en sång till livet.