Hjärntorka.
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
När man har vaggats för djupt ner i vardagen torkar hjärnan ihop. Slurp, säger det bara, så har man ett russin innanför skalpen. Som tur är, har hjärnan ett försvarssystem, som ett brandlarm som alarmerar då det varit torka för länge. And believe me when I say: weird things happen when your brain is on fire.
Jag tillbringar mina vardagar med att städa campingstugor. En dag när jag svepte omkring med skurkäppen hörde jag ett ljud. Det var ett svagt tickande, som jag (läs: russinhjärnan) registrerade som en morsekod. Mycket riktigt.
Tre korta, tre långa, tre korta. Det var någon som signalerade fara. Mayday. SOS. Och det var jag, med skurkäppen som mitt enda tillhygge, som förväntades rycka in som actionhjälte.
Ett antal actionrullar har avverkats där filmoffret använder morsesystemet för att signalera till sin omgivning efter hjälp. På några få sekunder hade min russinskalle omvandlat det tickande ljudet till ett flashigt Die-Hard-scenario. I stugan bredvid bodde nämligen ett norskt par. Jag förstod genast var ljudet kom från. Norrmännen hade såklart gömt ett flickebarn i bakluckan, som nu, med naglarna mot plåten, skrapade efter räddning.
Jag hukade mig bakom stugdörren. Med skurkäppen i ett fast grepp, siktade jag på den norskregistrerade bilen och gjorde mig redo för att springa ut. Jag var Bruce Willis i foppatofflor. Yippe Ki-Yay, motherfucker.
I samma sekund som jag hoppade upp på mina adrenalinpumpande spiror, märkte jag att ljudet var närmare än jag trodde. Plötsligt lät det som att flickebarnet låg i diskhon. Jag sprang dit.
Den blöta disktrasan droppade en morsemelodi i diskhon. Tre korta, tre långa, tre korta. SOS. Mayday. Hjärnspöken. Whatever. Jag suckade, tittade bort mot bakluckan och skurade vidare. Någonstans i fjärran hörde jag ett brandlarm ringa, svagare och svagare.